Välkommen till min Skrivarblogg

En blogg om Skrivtips, Boktips, Intressant fakta, Reseupplevelser och Livserfarenheter.
Här hittar du Skrivtävlingar och Skrivkurser. Här kan du se hur ett bokomslag blir till och hur man gör en bok.
Med andra ord hittar du här det mesta du behöver veta för att skriva en bok.
Debuterade som författare 1997 och har sedan dess utkommit med över 40 böcker.
Arbetar som författare, skrivkurslärare och föreläsare.

Kim M. Kimselius har Copyright på samtliga inlägg

lördag 19 december 2009

Skånsk vinter, massor av snö!

Det bara snöar och snöar och snöar och blåser. Vilket medför att snön yr ut över vägarna. Har sedan många år tillbaka signerat i Skåne sista veckan före jul, men det har aldrig varit så mycket snö som nu, eller så mycket trafikproblem pga snön. Visst, det har varit halt, men inte så mycket snö!

Idag när jag kom hem och pulsade runt på ängen med hunden gick snön upp till knäna på de värsta ställena, men det innebär inte att snön ligger lika tjock överallt. Det innebär bara att det är extra jobbigt att gå, för rätt som det är sjunker man ned i mycket snö. Till och med hunden går i mina fotspår och då är hon stor Tola.

Idag trotsade jag vädrets makter och körde till Burlöv Center utanför Malmö. Vädret var fint i Hörby, ingen ny snö. Men halvvägs mot Malmö började det snö och sedan snöade det ihållande tills jag åkte hem flera timmar senare. På E22:an var det bara hjulspår i ena körfältet och snökörfält i omkörningsfilen. En jobbig hemresa!

Men det var ingenting jag tänkte på när jag signerade, snön och hemfärden. Det var mycket folk i butiken, fast värre har jag sett. Däremot var det många som var intresserade av mina böcker och lagret på ca 100 böcker minskade stadigt.

Det var så roligt att se att folk inte bara köpte en bok, många gick därifrån med både tre-fyra och till och med åtta böcker! Alla var på gott humör och jag fick många trevliga samtal med intresserade köpare.

Linda med familj kom och hälsade på. Det är Linda som har startat kimselius-fan-blogg, där hon har julkalender varje dag. Gå in och kika på den. Ni hittar länk från min hemsida www.kimselius.se. Alltid lika roligt att träffa Linda och hennes familj, som jag tror är nästan lika stora fans till mina böcker som Linda är.

Bilden är tagen hos Killbergs/Bokia i Burlöv Center. Linda står och myser i bakgrunden när jag signerar böcker åt en ny läsare. Här hade lagret redan börjat tunnas ut rejält, men när jag gick låg det endast enstaka exemplar kvar på bordet. En mycket lyckad signering med andra ord.

Imorgon är det sista signeringen för i år. Då brukar jag också sälja en hel del. Så ni som ännu inte har hunnit köpa en signerad bok av mig är hjärtligt välkomna till Killbergs/Bokia i Center Syd, Löddeköpinge imorgon. Vi ses!

Kramisar från Kim

torsdag 17 december 2009

Omkullkastade planer och skyddsänglar

Ibland blir det inte riktigt som man har planerat...

Idag var det kallt och blåsigt. Det hade fallit mycket snö under gårdagen och natten och jag lånade en snöskyffel av grannen, någon sådan har jag inte i sommarstugan, bara en spade, men det skulle ta alltför lång tid att skyffla ut bilen med en spade. Hela bilen var belagd med ett tjockt lager ispansar och snö. Det tog ett tag innan jag lyckades få upp bildörren eftersom den hade frusit fast, men med tålamod gick den upp så att jag kunde starta motorn och försöka låta bilen av-isa sig själv medan jag skottade. Det tog dryga timmen att skotta fram bilen. Därefter fick jag hacka bort det tjocka lagret is från extraljusen. Sedan var det dags att rasta hunden innan jag skulle göra mig iordning för att åka iväg och signera. Något jag verkligen såg fram emot.

Tola och jag plumsade i snön som gick ända upp till stövelskaftet på mina fodrade gummistövlar. Det var rätt mysigt, för snön glittrade i solskenet och min Canadien Goose-jacka höll ute de isande vindarna som ven runt oss.

Jag kom tillbaka till verkligheten när jag satt i bilen på väg mot Landskrona. Det var väl okej att det var packad, hal snö på vår lilla väg, och nästa väg var sandad med grus, också okej. Men när jag kom ut på E22, som jag hade förväntat mig skulle vara snöfri med hjälp av saltning, blev jag medveten om att även där var det isbeläggning pga packad snö. På några ställen skymtade asfalten, men där låg det hala issträngar. När jag sedan körde in på väg 17 mot Eslöv/Landskrona var det blank, polerad snö som var mycket hal. Inte gjorde det saken bättre att det blåste rejält. Rätt som det var plöjde bilen in i en rejäl snödriva som skrapade mot underredet och fronten och fick bilen att svaja över vägen.

Hela tiden avbröts radioprogrammet av trafikrapporter om nya trafikolyckor, avåkningar, lastbilar som stod på tvären, hala vägar, avstängda vägar pga av olyckor, timslånga bilköer etc.

Till slut gav jag upp. För jag insåg att även om jag lyckades ta mig till Landskrona så kanske jag inte skulle kunna ta mig hem igen på kvällen. Och hur många människor skulle våga sig ut i det här vädret för att köpa min bok...?

Det kändes lite snopet att vända och jag kände mig som en svikare mot butiken. Samtidigt har jag lärt mig lyssna på min inre röst, min intuition, som sa mig att jag skulle vända om.

Istället för att träffa fans, nya läsare och få många trevliga pratstunder ägnade jag dagen åt att skriva på en av mina böcker.

Nu hoppas jag att väglaget är bättre imorgon så att jag kommer iväg till Jägersro. Samtidigt har de sagt att det ska komma mer snö i natt... vi får väl se...


Det är så lätt att det blir hamburgare och färdiglagat när jag är ute och reser, så idag ville jag vara nyttig och komponerade en färgglad sallad med kyckling som var mycket god!









När jag var liten samlade min syster Birgitta och jag på bildermärken av änglar. När jag fick välja adventskalender på Gleerups igår var valet därför lätt och jag tog "bildermärkesängeln". Nu hänger den på väggen här i min sommarstuga och påminner mig om min syster som nu själv är en ängel och i och med det alltid finns vid min sida nuförtiden.

Jag har en känsla av att det är hon som håller sin vakande hand över mig...













onsdag 16 december 2009

Snökaos och halka

Igår kväll körde jag hem från Karlskrona till Eringsboda. Det var så halt att jag knappt kom upp för Alnarydsbacken. Snön vräkte ned och jag fasade för att köra till Skåne dagen därpå. Innerst inne hoppades jag att all snön skulle ha försvunnit till morgonen därpå. Men så var inte fallet.

Istället hade det snöat ännu mer och jag körde fast med bilen redan i grindhålet. Väckte Jan som kom ut och hjälpte mig så jag kom iväg.

Jag fasade för att köra till Skåne men hoppades innerst inne att vägen till Ronneby skulle vara plogad, men så var inte fallet! Det var så halt och bilen levde sitt eget liv på vägen, det kändes som om jag körde med sommardäck och jag kunde endast hålla 40 km/tim. Efter en oändligt lång och plågsam bilkörning nådde jag ned till E22 och körde upp på vägen, som var saltad men snömoddig.

I samma stund som jag kom upp på stora vägen slocknade mitt halvljus och jag såg knappt någonting. Jag insåg att jag inte kunde köra till Skåne på detta sätt och vid första avfart svängde jag av och körde tillbaka till Ronneby, till "min" bilverkstad. Klockan var strax efter 7 på morgonen och de var snälla och lovade hjälpa mig med att sätta in ny lampa.

Då kom jag att tänka på stipendiet jag hade fått dagen innan, en rejäl summa pengar, och jag mindes den fasansfulla halkiga färden ned till Ronneby, väderleksrapporten hade lovat ännu mer snö både i Blekinge och Skåne och jag ville inte ha en sådan hemsk bilkörning igen, så jag sa:

Du har händelsevis inte fyra dubbdäck som du kan sätta på min bil?

Jag hade vinterdäck på, men allrounddäck, breda, otäckt hala.

De hade fyra däck, dyra, men det struntade jag i, livet är värt varenda krona. Och det kändes faktiskt som om någon hade släckt halvljuset för mig för att jag skulle köra in till verkstan och fixa nya däck... Däck jag nu är mycket glad över, eftersom det i Hörby är mycket snö och jag hade inte tagit mig till min stuga utan mina dubbdäck. Dessutom behövde jag inte vara så rädd när jag körde hem ifrån en fantastisk signeringsdag, utan kunde njuta av att jag sålt så bra, och körde i lugnt tempo i trygg förvissning om att jag hade bra däck.

Jag hatar snö och halka, det händer så mycket onödigt då. Jag tycker om mina signeringsturer, men tycker inte om att köra runt i Skåne när det är halt. Men jag älskar att möta mina fans och sedan jag gick med i Facebook händer det att jag vid mina signeringar möter många av mina facebookvänner som jag aldrig har träffat tidigare. Det är roligt!

De har lovat mer snö, kallare och det kommer sannolikt att frysa på inatt.

Jag tänker på alla som är tvungna att köra på de snöiga vägarna och jag hoppas att de har en vakande ängel som håller ett öga på dem och tar hand om dem så att de inte råkar illa ut i trafiken.
Det känns som om jag har en skyddsängel, någon som vakar över mig, och jag hoppas att den ängeln fortsätter hålla sin vakande hand över mig tills jag är hemma i trygghet igen.


Här signerar jag på Gleerups i Lund idag, där jag sålde 69 böcker vid signeringen. Förra årets rekord i denna butik var 68 böcker (mitt personliga rekord är 97 böcker vid en signering), så jag sålde bara en mer än förra året. Det är kul att så många vill köpa mina böcker. Den fantastiska signeringen gjorde också att det kändes värt resan i snön.









Min älskade Tola, följeslagare, servicehund och kär vän. Hon plockar upp allt jag tappar, hon plockar ut tvätten ur tvättmaskinen och hon är hjälpsam så fort hon får en chans.
Här ligger hon bredvid mig i stugan och vaktar på mig, nöjd efter vår promenad i snön och den mysiga kelstunden efteråt. Det känns skönt att komma hem till en sådan vän när dagen har varit jobbig. (Tola tyckte det var jättekul på bilverkstan!)

Kör försiktigt och var rädda om er där ute på vägarna!

Kramisar Kim






måndag 14 december 2009

Stockholmssignering och funderingar














Trots att det nu är 12 år sedan jag debuterade med min bok "Tillbaka till Pompeji" känner jag en lika stor glädje varje gång jag ser mina böcker i skyltfönstret. (Ovanstående bild är tagen i skyltfönstret till Akademibokhandeln Odenplan i Stockholm.)

Ofta undrar jag om andra författare känner samma glädje över sina böcker, efter så många år som jag gör. Jag vet att jag är författare, det är alla mina tretton utgivna böcker ett bevis på, samt alla mina böcker som är översatta till olika språk. Ändå har jag någonstans inom mig svårt att inse att jag faktiskt har nått mina drömmars mål, att jag verkligen är författare. Jag förundras över att folk vill läsa vad jag skriver. För jag skriver ju bara något jag själv vill läsa, något jag vill ställa i min bokhylla.

Dessutom är förberedelserna inför varje ny bok en spännande resa, både mentalt och fysiskt, eftersom jag läser oerhört stora mängder faktaböcker inför varje historisk äventyrsbok, och dessutom reser till platserna jag skriver om. Det är underbart att skriva böcker, att nu i vintermörkret kliva uppför trapporna till min skrivarlya, tända några stearinljus och sätta på datorn. Ibland låter jag musik spela på låg volym i bakgrunden, ibland vill jag ha det helt tyst omkring mig.

När jag därefter sätter mig ned för att skriva sprids lyckokänslan inom mig och fingrarna bara dansar fram över skrivbordet. Efter en produktiv dag mår jag mycket bra. En dag utan skrivande får mig att må dåligt.

Men jag kom alldeles bort ifrån ämnet, jag skulle ju berätta om min signeringsresa till Stockholm.

Först besökte jag Äppelvikens bokhandel. En liten mysig bokhandel med en stadig ström av besökare. I den bokhandeln finns allt, det är underbart att gå omkring i butiken och jag märker att många kunder kan tillbringa väldigt lång tid i butiken. Många köper mycket, en del köper bara en liten, liten sak, som en bunt fotbollskort. När jag lämnade bokhandeln fanns endast tre av mina böcker kvar. En bra signeringsdag med andra ord!

Andra dagen var jag och signerade hos Akademibokhandeln Solna centrum. Det var min första signering i denna butik, vilket alltid är lika spännande. Men både jag och personalen var nöjd efter signeringen, enligt dem hade jag slagit signeringsrekord i butiken. I Solna centrum har de många mysiga restauranger och jag ägnade en stund innan signeringen att vandra omkring och kika i butikerna.

Tredje dagen signerade jag hos Akademibokhandeln på Odenplan. En stor butik med ett mycket bra läge. Här var det en strid ström av besökare och högarna med böcker krympte allteftersom tiden rann iväg. Personalen var jättenöjd med försäljningen och ville att jag skulle komma tillbaka så fort jag släppte en ny bok. Jättekul! Själv var jag så glad och nöjd med dagen att det riktigt sprudlande inom mig.

Det jag tycker allra bäst om vid mina signeringar är alla möten med människor. Alla har något att berätta och det är så intressant att lyssna. Många fångas av omslagen till mina böcker och kommer fram för att berätta att de har besökt Kina, eller Machu Picchu eller någon av alla de andra platser där mina böcker utspelar sig. Vi jämför våra reseminnen och alla har alltid sett något som jag har missat och tvärtom. För hur det nu än är, så hinner man inte se allt på en resa.

När jag inte signerade njöt jag av Stockholm i decemberyran. Hotellet var proppfullt med folk som ständigt strömmade fram och tillbaka i den stora foajén. Till min glädje föll stora, tunga julaftons-snöflingor den ena dagen. Både gatan och min kappa var täckt av ett lager av snö. Gatorna var fulla av turister och framför NK:s julskyltning flockades folk i stora skaror. Det berörde en liten sorgsen sträng i mitt hjärta, när jag mindes alla de år då jag stått framför dessa fönster med min älskade Berner Sennenhund Miko. Han älskade nämligen att titta på alla rörliga figurer i NK:s julskyltning. Han kunde stå där hur länge som helst och människorna brukade förundras över hur han följde figurernas rörelser. Miko och jag hade som tradition att alltid åka in till Stockholm för att se julskyltningen, som avslutades med korv och bröd till oss båda innan husse hämtade oss så att vi kunde åka tillbaka hem till Lindholmen utanför Stockholm. Ja, det var kära minnen som kom upp till ytan igen.

Jag vandrade runt mycket i Stockholm och upplevde platser och minnen innan det var dags att åka tillbaka hem till Blekinge och landet, tystnaden och familjen. Hundarna blev så glada att de höll på att äta upp mig, de är fortfarande väldigt glada över att ha mig hemma och vill helst vara exakt där jag är. Vilket inte är så lätt eftersom det är två stora bernersennenhundar och en något mindre PON. De vet inte att jag redan har börjat packa väskan inför en ny resa...

Imorgon är det ny signering, i Karlskrona, därefter åker jag till Skåne för de sista julsigneringarna.

Livet har så mycket att ge, det gäller bara att se möjligheterna.

Kramisar Kim