Välkommen till min Skrivarblogg

En blogg om Skrivtips, Boktips, Intressant fakta, Reseupplevelser och Livserfarenheter.
Här hittar du Skrivtävlingar och Skrivkurser. Här kan du se hur ett bokomslag blir till och hur man gör en bok.
Med andra ord hittar du här det mesta du behöver veta för att skriva en bok.
Debuterade som författare 1997 och har sedan dess utkommit med över 40 böcker.
Arbetar som författare, skrivkurslärare och föreläsare.

Kim M. Kimselius har Copyright på samtliga inlägg

lördag 6 februari 2010

Några rader ur Bodicas strid mot Romarna


Nu är jag precis där jag vill vara i skedet av en ny bok: när jag darrar av iver att få skriva, när inspirationen flödar och jag lever, andas och sover tillsammans med mina huvudpersoner. En underbar känsla. Däremot blir det inte så mycket gjort hemma, jag är väldigt frånvarande och inte alls så trevlig att umgås med.

Tur att jag har en förstående man som har levt med dessa återkommande tillstånd i 31 år. Han verkar alltid så nöjd när jag är i detta skedet av skrivandet, han klagar inte, försöker inte störa, underlättar vardagen för mig, eftersom jag glömmer bort det mesta när jag kommer till det här stadiet i min skrivarprocess.

Den här gången ska jag ta mer er på hela resan, ni ska få följa mina virriga tankegångar, få läsa råtexten som ramlar ut ur mitt huvud och få en inblick i hur "Boudicas strid mot Romarna" byggs upp.

Här är några rader från dagens skrivande:

"Vad ska vi göra?" viskade Ramona och kröp ihop bredvid Theo.
"Sträck på dig, visa självförtroende. Var den du är, då går allt bra", sa Theo.
Den jag är, tänkte Ramona. Just nu är jag en enda skälvande, rädd liten geléklump. Menar han att jag ska visa de här människorna det?

Ja, det var dagens "aptitretare". Vad tror ni har hänt? Var tror ni de är? Låt mig få läsa era funderingar här på kommentarer.

Nu ska jag återgå till skrivandet!

Kramisar Kim

fredag 5 februari 2010

Är så glad att jag lever!

Idag är en ljuvlig dag. Solen skiner och det är takdropp. Det känns som vår, men ännu är det långt dit. Tänk när all den här snön smälter, vart ska allt vatten ta vägen. Allt kommer att bli en enda sörja, för här är mycket snö.

Jag är så glad att jag lever, att jag får njuta av den här dagen, bli pussad av min man och mina hundar, få njuta av solen och iskristallernas skimmer. Se fåglarna komma i flockar till fågelbordet och mumsa i sig maten. Glädjas över katterna som stryker sig mot mina ben när jag kommer hem.

Jag brukar säga att jag är född optimist. Visst jag kan vara ledsen och deppig, men jag tillåter mig inte att vara det för någon längre stund. Livet är alldeles för kort för att gå omkring och vara ledsen och deppig. Det finns så otroligt mycket att njuta av och glädjas över, bara en sådan sak som att just jag lever och finns till och får njuta av den här dagen... Och förhoppningsvis många, många fler dagar. Vi vet aldrig vad som väntar runt hörnet, vad ödet har i beredskap för oss, därför gäller det att njuta nu. Ta vara på vartenda ögonblick och leva i nuet. Det gör jag.

En sak som gör mig väldigt glad är min "Göteborgska fanklubb" (se bilden, tagen 2006). De har följt mig sedan jag debuterade och föreläste på bokmässan för första gången, 1998. Barnen har vuxit, en del har flyttat hemifrån. Men varje år kommer de till Bokmässan i Göteborg för att hälsa på mig. Det är inte alltid de kommer samtidigt nuförtiden. Men de kommer... Det är något som gör mig väldigt glad. Ibland växer de så fort att jag har svårt att känna igen dem... Men det gör ingenting, för snart inser jag vilka de är, trots att de kanske kommer ensamma, utan sällskap av övriga "Göteborgska fanklubben".

Nu undrar ni säkert över om det har hänt något speciellt idag som får mig att känna sådan glädje, men det har inte hänt något. Jag har varit till tandläkaren (något jag hatar, men ser som nödvändigt ont), varit i "storstäderna" och handlat, varit på promenad med hundarna och läst fakta inför mina nya böcker.

Jag känner mig bara genuint lycklig idag, vilket ibland gör mig rädd, för det är när man är som lyckligast som sorgen väntar runt hörnet. Det sa alltid min mamma och mammor har alltid rätt. Eller?

Kramisar från Kim

torsdag 4 februari 2010

Smakprov ur böckerna

Jag har upptäckt något mycket roligt: Smakprov. Här kan man gå in och "bläddra" i böcker och läsa hela kapitel. Nu jobbar jag på att lägga in alla mina böcker där så att folk kan bläddra i dem. Det känns ganska fantastiskt att kunna läsa böcker på det här sättet, för det känns verkligen som om man läser en riktig bok. Här finns de böcker som hittills är inlagda på Smakprov. Klicka på bilderna så hittar du utdragen ur böckerna och får en chans att provläsa dem.

Tillbaka till Pompeji, är min debutbok som kom ut julen 1997 och sålda i 11.000 exemplar första veckan. Denna bok kommer alltid att betyda mest för mig.














Kimberlie - Ett nytt liv, är andra boken i serien som utspelar sig på Nya Zeeland och handlar om Kimberlie och Andy. Denna bok utkommer 1 mars. När smakprov på boken lades ut låg den på andra plats på 20 i topplistan hos Smakprov. Jättekul! Detta är en av mina "byrålådsböcker". Vill du veta vad det betyder kan du gå in på min hemsida www.kimselius.se och läsa "Om Kim".









Kimberlie - Äventyr på Nya Zeeland. Detta är första boken i serien om Kimberlie och Andy, en bok som har mottagits mycket väl av läsarna. Den ständiga kommentaren jag fick på den här boken var: "Jag älskar slutet". Varje gång jag frågade var det ingen som kunde förklara varför, tills jag träffade en bokhandlare i Uppsala. Även hon sa "Jag älskar slutet på Kimberlieboken". När jag frågade varför svarade hon: "Jo, för hela boken är så bra och när man läser slutet förstår man att det kommer en fortsättning och då blir man glad." Gissa om jag blev glad vid de orden.




Snapphaneresan fick jag i uppdrag att skriva av snapphanekommunerna Hässleholm, Osby och Östra Göinge. De hade läst min bok Snapphanar och tyckte att den var välskriven och att jag var kunnig i ämnet. De bad mig skriva en bok om snapphanehändelser som utspelat sig i deras kommuner. I boken finns en karta som gör det möjligt för dig att resa i Theo, Ramona och Roberts spår. En fartfylld bok som verkligen får dig intresserad av vår svenska historia.







Det glömda kriget är även den en beställningsbok. Jag fick förfrågan från Finland, Projekt 1809, om jag kunde tänka mig att skriva en bok om vår gemensamma historia. Den här boken betyder mycket för mig, för den har fått mig att älska Finland, människorna och naturen i landet. Den har också betytt mycket för mitt författarskap










Kinesiska Draken är just nu min favoritbok. Boken är till största delen skriven i Finland under mina föreläsningsresor. Den är så annorlunda mot alla mina tidigare böcker och jag känner att jag har lyckats göra en riktigt bra bok. Dessutom var det en fantastisk researchresa... som alltid.

Har ni nu klickat på bilderna och kommit till Smakprov och läst utdrag ur böckerna. Berätta, vad tyckte ni om smakproven? Ser fram emot att få höra era kommentarer.

Kramisar Kim.

onsdag 3 februari 2010

Läsarna är viktiga för mig


Kontakten med läsarna betyder mycket för mig, det är de som ger mig inspiration, det är de jag lyssnar på för att utveckla mitt skrivande. Det är läsarna som gör mig glad och får mig att känna att allt arbete jag lägger ned på varje bok är värt det, eftersom responsen är så stor ifrån läsarna.

Titta bara vilket arbete en av läsarna har lagt ned på kuvertet till mig (översta bilden). Jag får många sådana vackra kuvert, ibland står det "Till universums bästa författare Kim M. Kimselius" på adressen... Det får mig att le.

Ofta skickar skolor sina arbeten till mig, resten av bilderna är från eleverna på en skola som jag har besökt. På den skolan berättade jag att det ibland var väldigt svårt att komma på hur jag ville att omslagen skulle se ut. Eleverna blev inspirerade och gjorde omslag till boken "Tillbaka till Pompeji". En del av teckningarna kan ni se här på bloggen. Det var många fler teckningar.

Många brev berättar hur mina historiska äventyrsböcker har gett eleven högsta betyg på prov de har haft, i ett ämne där eleven först har läst min bok. Ofta skriver de "det kändes som om jag var med Theo och Ramona när jag läste boken, därför kom jag ihåg allting". Andra tackar mig för att jag har visat dem på det historieintresse de inte visste att de hade.

Jag älskar de vanliga "snigelbreven", alltså de brev som kommer med posten. De breven innehåller så mycket mer än ett mail. Ofta har läsaren skickat med foto på sig själv, ritat teckningar eller så innehåller breven små hemmagjorda presenter. I de vanliga breven berättar läsaren oftast mer om sig själv än vad de gör i mailen. Alla breven arkiverar jag i pärmar. Det har blivit många, många pärmar nu.

Läsarna lämnar ofta tips på vad de vill att jag ska skriva om. En del har redan skrivit början på böcker som de vill att jag sedan ska fortsätta skriva.

Deras brev utmanar mig också att förändra mitt skrivsätt, som till exempel när någon skrev: "Det är så bra med dina böcker för man vet att de alltid förflyttas i tiden i tredje kapitlet". Det fick mig att inse att så var det faktiskt och så fick det inte vara. Därmed förändrade jag mitt skrivsätt.

Jag minns för många år sedan när mina böcker "Tillbaka till Pompeji" och "Jag är ingen häxa" hade kommit ut, då mötte jag en kvinna på en parkering här i Blekinge. Hon undrade vad nästa bok skulle handla om och vad personerna i boken skulle heta. Därefter berättade hon att hon döpte sina barn efter mina böcker. Wow! Det tyckte jag var häftigt, annorlunda och samtidigt gjorde det mig lite stolt. Kvinnan berättade att hennes flicka hette Livia, efter Theos syster i boken "Tillbaka till Pompeji"...

I brevhögen från läsarna som jag hållit på att besvara under ett par dagar nu, låg ett brev från Livia. Den Livia vars mamma hade döpt henne efter min bok. Nu var flickan tolv år och älskade mina böcker. Jag blev så glad att hon skrev till mig, jag blev alldeles varm om hjärtat och lite blöt i ögonvrån. Tänk... på grund av min bok "Tillbaka till Pompeji" hade hon fått namnet Livia.

Förstår ni nu hur viktiga läsarna är för mig? Att få höra sådana här saker är stort för mig! Igår när jag skrev på Facebook att jag höll på att besvara brev fick jag frågan "svarar du personligen". Klart jag gör! Så länge jag orkar och tiden räcker till. Läsarna är viktiga för mig och det vill jag de ska veta.

Ett vykort från Nya Zeeland gjorde mig också mycket glad. Det var nämligen så att jag var och signerade i Stockholm före jul. Jag minns att jag signerade böcker till några som skulle resa till Nya Zeeland. Nu fick jag vykort från en flicka som fått boken "Kimberlie - Äventyr på Nya Zeeland" och läste boken under deras resa på Nya Zeeland. Hon berättade att de just då befann sig på en camping som stämde in precis med den beskrivning jag hade gjort av en campingplats i min bok. Flickan tyckte det var så kul för hon kände igen så mycket ifrån boken och var säker på att hon befann sig på samma plats som Kimberlie.

Det är just det som är meningen med mina böcker: Att man ska kunna läsa böckerna och sedan resa till platserna och se allt det jag har beskrivit i mina böcker. Blunda, ta ett djupt andetag och försvinna bort i fantasin flera hundra år, ibland flera tusen år, känna vingslagen från de svunna åren, människorna som en gång har levt där, känna sig delaktig i historien.

Fortsätt skriv till mig, inspirera mig och berätta för mig vad ni tycker om mina böcker. Gör det gärna i ett brev, eller här i kommentarer. Ni ska veta att ni läsare är mycket viktiga för mig. Tack för att ni finns!

Kramisar från Kim


tisdag 2 februari 2010

Skrivprocess, rader ur Theos Pompeji

"Som vanligt var Theo uppe i den första gryningen, endast Poltia rörde sig i huset. Han tog några frukter och skyndade ut, ivrig att möta dagen. Även denna dag styrde han stegen mot hamnen, som så många gånger tidigare. Theo visste att hans far såg med oblida ögon på besöken i hamnen, eftersom fadern ansåg att det var en farlig plats, där fanns slavhandlare, mördare och rånare..."

Detta var ett utdrag ur "Theos Pompeji". En av de texter som ligger i min "mall", som jag berättade om i ett av mina tidigare blogginlägg. Den här biten text ingår i ett helt färdigskrivet kapitel som bara ligger och väntar på att plockas in i sitt sammanhang. Jag vet hur vägen dit kommer att gå, för jag har mina gula lappar där jag byggt upp berättelsen. Tack vare de gula lapparna och att jag skriver ned texten i mallen har jag inte alltför bråttom med att komma till den punkt där jag vill skriva in just den här texten. Kapitlet är redan färdigskrivet och nu är det bara att skriva texten fram till detta kapitel.

Under romartiden var det inte så många familjer som lagade sin mat hemma. De flesta åt ute. På andra bilden ser ni ett av alla de gatukök som har hittats i ruinstaden Pompeji. Kanske Theo en gång har besökt just detta
gatukök?

På tredje bilden ser ni hunde
n som fick mig att skriva boken "Tillbaka till Pompeji". Jag tyckte så synd om hunden och ville rädda honom. Känner du samma sak när du ser bilden?

Nå, vad tyckte du om texten? Var det kul att få läsa ett litet smakprov ur boken? Vill du ha fler?

Kramisar Kim









måndag 1 februari 2010

Lugn och harmonisk av böcker...




Första gången jag fick höra kommentaren "Jag blir så lugn och harmonisk när jag läser dina böcker", var efter att jag hade föreläst om min bok "Tillbaka till Pompeji" på Pompejiutställningen i Hässleholm 2008. Orden gjorde mig förvånad, eftersom jag inte ser något "lugnt" med mina böcker. De är fartfyllda, ständigt händer det något, varje kapitel slutar spännande och det är ofta något väldigt otäckt med i böckerna. Hur kan man bli lugn av det?

Den tonåriga flickan förklarade för mig hur hon ofta kände sig stressad och att det alltid hjälpte att sätta sig och sjunka in i den historiska värld som mina böcker beskriver. Orden gjorde mig glad, speciellt när jag såg ansiktsuttrycket på tonåringen. Hon menade verkligen vad hon sa.

Det har hänt många gånger efter den händelsen att tonåringar säger samma sak till mig: "Jag blir så lugn av dina böcker", "Jag blir så rofylld när jag läser dina böcker", "Jag känner mig så trygg när jag läser dina böcker".

Orden gör mig glad och nöjd, det
innebär att jag har spridit mycket mer än historisk kunskap i mina böcker.

"Lugn och harmonisk av böcker"... Att jag kom och tänka på det var för att jag igår kväll såg "Damernas Detektivbyrå" på SVT1.

Då först insåg jag vad läsarna menar med orden att mina böcker gör dem lugna och harmoniska. För böckerna om Damernas Detektivbyrå gör mig lugn.

Har ni ännu inte läst några av böckerna kan jag varmt rekommendera dem och har ni inte sett alla avsnitten av "Damernas Detektivbyrå" kan ni gå in på SVT-play och göra det. Det skulle vara intressant att höra vad ni tycker om serien också. Böckerna om Damernas Detektivbyrå är mycket annorlunda deckare, inga slitna, försupna poliskommissarier, brott löses i ett lugnt och avspänt tempo som får mig att tänka på "Morden i Midsommer". Fast i Damernas Detektivbyrå sker inte lika många hemska mord. Dessutom utspelar sig böckerna i Botswana och detektiven är Mma Ramotswe.

En annan författare vars böcker gör mig lugn är Ellis Peters böcker om munken broder Cadfael som löser mordgåtor i 1100-talets England.

Nu vet jag att man verkligen kan bli lugn och harmonisk av böcker. Har du inte upptäckt det ännu kanske du ska testa att läsa några av de titlar jag har pratat om här. Berätta sedan hur du upplevde det, blev du lugn av böckerna, eller blev du inte påverkad alls?

Kramisar från Kim

Nu är det bevisat: Man blir lugn av böcker.

söndag 31 januari 2010

Skrivprocess, nya gula lappar och skrivtips

Fick mycket bra respons på gårdagens blogginlägg med mina gula lappar, därför kommer nu nya lappar att läsa och försöka klura ut vad böckerna kommer att handla om.

Idén att fotografera mina gula lappar, och lägga här på bloggen, kommer faktiskt från något som författaren Ulf Nilsson berättade för mig för länge sedan. Han
fotograferade varje dag sitt skrivbord och lade ut på sin hemsida.

Eftersom mina skrivbord i stort sett alltid
är kaotiska och väldigt röriga känns det inte så kul att visa upp dem här på bloggen, men... mina gula lappar kanske är intressanta. Det var så jag tänkte igår och det visade sig att många tyckte om lapparna.

När jag jobbar med mina gula lappar har jag olika omgångar lappar. Detta är första omgången som ni ser nu. Det ska till många fler lappar innan jag sätter mig för att skriva böckerna från början till slut.

Nästa omgång lappar skriver
jag när jag har skrivit "benet" på min bok. Det innebär att jag sätter mig i en vecka och bara skriver och skriver och skriver, tills boken är färdig. Då har jag mina gula lappar som utgångspunkter, lapparna har jag sorterat upp och lagt i ordning så att jag får handlingen klart för mig.

När nu "benet" är klart läser jag igenom hela boken och skriver en ny omgång lappar. Varje lapp börjar med "Kapitel 1", "Kapitel 2" osv. Därefter skriver jag kortfattat vad kapitlet handlar om. Lämnar plats i mitten av lappen och skriver sista orden i kapitlet. Sedan känner jag efter vad jag tycker om kapitlet, är det bra, kan det göras bättre, är det tillräckligt spännande? I utrymmet jag har lämnat mitt på lappen skriver jag sedan med röd text "Otroligt spännande" "Behöver bättre avslutning" "Perfekt" eller några andra kommentarer som hjälper mig när jag i nästa steg ska "lägga kött på benet" och göra boken helt färdig.

Ja, det var lite om hur jag arbetar. Kanske kan det hjälpa dig i ditt skrivande också. Vill du ha fler tips kan du gå in på min hemsida www.kimselius.se och kika under "Författartips".

Eller så tittar du in här igen, för det kommer fler rapporter om mitt skrivande och fler skrivtips.

Nu till bilderna. Första bilden är taget på mina gula lappar
idag. Andra bilden är taget på Läromedelsmässan i Kristianstad mars 2009. Redan då var bordet nästan för litet och i år har jag ytterligare tre nya titlar. Kanske ska jag investera i ett större bord i år, eller vänta med det till nästa år... Tål att tänka på.

Tredje bilden visar på min passion för grisar. Inte långt ifrån huset där jag bodde som barn låg en grisfarm. Jag tillbringade mycket av min lediga tid där. Kelade med griskultingarna och red på suggorna. Sedan dess har jag älskat grisar. När jag såg dessa ljuvliga grisbakelser kunde jag inte motstå att fotografera dem, men jag hade inte hjärta att äta någon. Ibland köper jag marsipangrisar, men inte för att äta utan för att ställa till min grissamling. När barnbarnen kommer på besök är jag rädd att någon ska falla för frestelsen och smaka på någon av mina marsipangrisar. En del är 20-25 år gamla, så jag tror inte att de smakar gott, men de är fortfarande lika underbart vackra som när jag köpte dem. Nu tror ni att jag bara samlar på marsipangrisar, men jag samlar olika slags grisar, de kan vara gjorda av sten, lera, keramik, ebenholts etc. De flesta grisar har jag fått som gåva, eftersom mina vänner vet att jag tycker om grisar. Vet ni, jag har faktiskt en "Dalahäst-gris". Alltså en gris som är målad som en dalahäst. Häftigt!

Ja, där var lite information om mig, förutom skrivtipsen.

Samlar du på något speciellt? Har du några skrivtips du vill dela med dig av? Gå in under kommentarer här i inlägget och skriv.

Vi "ses" imorgon igen!

Kramisar Kim