Välkommen till min Skrivarblogg

En blogg om Skrivtips, Boktips, Intressant fakta, Reseupplevelser och Livserfarenheter.
Här hittar du Skrivtävlingar och Skrivkurser. Här kan du se hur ett bokomslag blir till och hur man gör en bok.
Med andra ord hittar du här det mesta du behöver veta för att skriva en bok.
Debuterade som författare 1997 och har sedan dess utkommit med över 40 böcker.
Arbetar som författare, skrivkurslärare och föreläsare.

Kim M. Kimselius har Copyright på samtliga inlägg

lördag 4 december 2010

Spännande dag på Historiska Museet i Stockholm

En mycket spännande dag närmar sig sitt slut. På första bilden ser du den vintriga utsikten från mitt hotellfönster. När jag tog spårvagnen till Djurgården önskade jag att jag hade haft kameran uppe, för solen brann röd genom molnen över Djurgårdsbrunnsviken och Vasamuseet. En fantastisk syn.





Evenemanget Sago- och Fantasymässan på Historiska museet i Stockholm var mycket välordnat. Fullspäckat program, med både medeltidsdans, sagoberättande, skrivarverkstad, ritarverkstad, pysselverkstad och föreläsningar. Ja det fanns något för alla. Men... Det var inte många som kom.

Här ser du min närmsta granne, som tar en morgonfika innan "anstormningen", som uteblev.
























Här ser du Karin på Olika förlag och författaren Anna-Klara som gör iordning sitt bord.


















Här sitter författarna Jonna, Anna-Klara och jag och väntar på anstormningen av skrivsugna till vår skrivarverkstad, men det kom bara två barn. Däremot hade vi långa och givande samtal med varandra.
Eftersom det inte kom så många besökare till museet passade jag på att undersöka museets alla vinklar och vrår. Jag hittade ned till guldrummet, med fantastiska skatter, bara vägen dit ner till underjorden var enastående med runstenar och runristningar på väggarna.

Dessutom tillbringade jag en stund i en ödsligt skrämmande medeltidskyrka längst in i museet. Till slut kom det två män och vi började en livlig diskussion om Digerdöden. Mycket trevligt.

Jag hade många givande samtal under dagen, med en italienare, två tyskar och många författarkollegor. Men desto mindre med besökarna, som sagt... Ändå känns det som en synnerligen lyckad dag, för jag har haft så otroligt trevligt. Imorgon förväntas det fler besökare till museet då söndag är en "museedag" som de sa idag på museet. Vi får se. Om det inte kommer så många människor, kanske jag inte är så trött när jag kommer hem med sena flyget till Blekinge. Dessutom ger det mig tid att tänka mer på de böcker som snurrar runt i mitt huvud för tillfället.

Det gäller att se det positiva i allt, det gör livet lättare att leva och mycket mer meningsfullt! Heller hur?

Kramisar från Kim

fredag 3 december 2010

Resa i tid och rum, snöoväder och trafikkaos

Hela mitt liv består av en enda lång resa, både i fantasin och verkligheten.

I fantasien reser jag till de mest exotiska platser, känner värmen runt mig, dofterna och den annorlunda miljön. Jag får ta på mig vackra kläder, smaka på ny mat, kittla fantasin med nya historiska upplevelser.

I verkligheten är det något helt annat. Just nu är det ishala vägar, försenade flyg och tåg, inställda tåg. Vilket inte bara påverkar mig, utan även alla andra som är på väg någonstans.

Idag har jag landat i Stockholm. Var uppe i extra god tid för att skotta ut bilen och sedan köra i ett vansinnigt vackert vinterlandskap, där granar böjde sina snötyngda grenar över vägen. Det kändes som om jag var den enda vakna människan i hela världen. Inte ens rådjuren, älgarna eller vildsvinen sprang förbi i billyktornas sken, i den för övrigt kolsvarta omgivningen.

Sista planet från Stockholm hade anlänt försenat kvällen innan, men det stod där på plattan och väntade på oss morgontidiga resenärer som skulle upp till huvudstaden. När alla väl satt sig på sina platser, spänt fast säkerhetsbältena, rätat upp stolsryggarna hör vi kaptenens röst i högtalaren. Han hälsar oss godmorgon och berättar att på grund av snöoväder i Stockholm kommer vi att bli en timma försenade. Ett samfällt NEJ ljöd genom planet.

Jag knäppte upp säkerhetsbältet, lutade stolsryggen bakåt och reste i fantasin istället för i verkligheten. Betydligt enklare, varmare och snabbare. Jag hann ta mig både till Nya Zeelands tropiska värme och andra världskrigets kyla innan jag bryskt förpassades tillbaka till verkligheten av en flygvärdinna som frågade om jag ville ha kaffe eller te. Någon undrade om vi verkligen hade tid att dricka något nu, tänk om vi fick order att lyfta? Men flygvärdinnan visste besked och delade lugnt ut dryck till oss alla.

Det var en väldigt psykologisk flygkapten, för då och då kom han med små optimistiska meddelanden att han "just fått veta att vi skulle få lyfta tidigare, om bara 30 minuter!" Glädjen spred sig genom planet och jag tänkte: Vad lättlurade de är. För en halvtimma sedan sa flygkaptenen att vi skulle få lyfta om en timma, och han säger precis samma sak nu, han har bara dragit av den tid vi har väntat...

Läppjande på mitt varma te försvann jag bort i fantasin igen, bearbetade Kimberlie - Främlingar i huvudet, såg framför mig miljön och kände värmen sprida sig genom mig.

Ett nytt utrop från den optimistiska kaptenen: Nu hade han fått besked om att vi kunde lyfta om 15 minuter... Då hade det gått 45 minuter sedan han hade sagt att vi skulle lyfta om 60 minuter. Men alla blev lika glada som vid förra meddelandet.

Så var det dags. Planet lyfte och det blev en rätt skumpig färd när vi närmade oss den turbulenta luften runt Stockholm. Men jag kände ingenting. Jag var inte där, för trots att min kropp befann sig i ett plan i snöstorm befann sig min själ på Nya Zeeland tillsammans med Kimberlie, Andy och fru Moonwind när de slutligen ställs öga mot öga med de främlingar som länge har gäckat dem. Nu var det väldigt spännande!

Plötsligt dunkade det till i planet, bromsarna slog till och vi hade tagit mark i snöstorm i Stockholm, där plogbilarna körde rad på rad för att hålla en bana öppen för flygtrafik. Det tog mig tillbaka till den kalla verkligheten. Nu fanns det ingen tid att resa i fantasin längre, nu skulle bagage hämtas ut, taxi till Historiska Museet, checka in på hotellet. Blev förvånad över hur lite snö det var i Stockholm jämfört med södra Sverige. Jag som flyttade från Stockholm för att slippa snön insåg att vi hade mer snö där jag bor nu.

Trafikinformationstavlorna på Arlanda lyste röda med förseningar och inställda flyg. Hårdast drabbade var flygen från Europa och Storbritannien. De är inte så vana vid snö som vi nordbor är.

Nu på kvällen gick jag in till Centralstationen för att se hur det såg ut på den trafikinformationstavlan. I stort sett alla tåg var försenade. Där fanns även trafikinformationstavlor för Arlanda och de var fortfarande lika ilsket röda som i morse. Glad att jag kom fram till Stockholm.

Det är vid sådana här tillfällen som jag är glad att jag är författare och kan utnyttja förseningar till något kreativt, som att resa i tid och rum, istället för att känna mig instängd i ett litet flygplan tillsammans med andra frustrerade passagerare.

Hoppas du har det bra där ute i snön och kylan. Här på hotellet har jag det jättebra och kan fortsätta min utflykt i fantasin till varmare land trots att snön ligger på taket utanför mitt hotellfönster. Nu ska jag skriva på min bok Kimberlie - Främlingar!

Kramisar Kim

torsdag 2 december 2010

Theo och Ramona sida

Nu har du som älskar böckerna om Theo och Ramona chans att följa arbetet, dag för dag, med den nya boken På liv och död i andra världskrigets skugga, på den nya websidan Theo och Ramona.

Här kommer att dyka upp tävlingar och andra spännande saker.

Du har möjlighet att recensera de historiska äventyrsböckerna om Theo och Ramona på denna sida.

Websidan är alldeles nystartad, men redan nu kan du läsa några spännande rader ur den 15:e boken om Theo och Ramonas spännande tidsresa till andra världskrigets fasor.

Ser fram emot att läsa dina kommentarer!

Kramisar Kim

onsdag 1 december 2010

Gunga åt Öster Spännande Fantasybok

På bokmässan i Göteborg träffade jag för första gången författaren Anna-Klara Mehlich. Vi bytte böcker och nu har jag äntligen läst hennes fantasybok "Gunga åt Öster mot tidens härskare".

En bok som griper tag, har bra språk och är spännande. Det jag tyckte kändes så speciellt med boken var att den tar upp ämnet tid, hur stressade vi människor är och hur vi glömmer bort varandra på grund av all stress. Det är inget som Anna-Klara skriver i direkta ord, men du känner att hon har det som grund när du läser berättelsen.

Aina kan inte tro sina ögon. Det är mitt i natten och i gungstolen hos morfar sitter plötsligt en okänd kvinna. Hon gungar fram och tillbaka, och hon släpper inte Aina med blicken. Plötsligt stannar hon. "Aina, du enda. Vi behöver din hjälp."
Det är början på det äventyr som ska ta Aina till Öster där hon och den nya vännen Elmi är ödesbestämda att försöka hindra härskaren från att fortsätta missbruka Iluret. Det är den klocka som styr tiden inte bara i Öster, utan också i vår värld.
Den här sommaren i Dalsland blir allt annat än vanlig. Faror finns där man minst anar det, men även vänner i udda skepnader. Aina som till vardags är rädd för det mesta utsätts för de svåraste prövningar och står inför hotet om att förlora allt hon håller kärt.

Ett bra julklappstips att ge bort till någon som tycker om spännande fantasyböcker.

Kramisar Kim

tisdag 30 november 2010

Intensiv signering hos Billingska bokhandeln i Höör











Så här såg det ut när dörrarna öppnades på Billingska Bokhandeln i Höör 1:a advent. Kunderna vällde in och stod i kö för att köpa mina böcker. På 15 minuter hade vi sålt slut flera titlar och det var inte många böcker kvar. Som tur var hade jag med mig många Theos Pompeji och Boudicas strid mot Romarna, eftersom de var nya och sålde bäst.

Trogna fans återkommer år efter år...


















...lika glada över att fått en ny bok om Theo och Ramona...
















Ibland blev det lite hektiskt när det var många som ville ha böcker, fråga, få autografer, prata och handla... Men det var bara kul.














Medan jag signerade böcker för fullt och pratade, hände mycket utanför dörrarna. Det var stor marknad på torget alldeles utanför dörren, det var sång och musik, och luciatåg med häst och vagn, samt ryttare passerade... och jag missade alltihop!

Normalt brukar det finnas tid över för att ställa mig i dörren och titta på luciatåget, men inte i år. Vips så hade fyra timmar gått och det var dags att gå hem. Här på bilden ser du personalen i butiken och så jag. Ledsen att bilderna är suddiga, men jag hade glömt kameran och lät folk fotografera med min mobil och då gäller det att vara stadig på handen och inte röra mobilen förrän kortet tagits... Men jag ville visa dig på den glädje vi alla kände när dagen var slut. Hoppas det ändå framgår av bilden.










Det var som vanligt en jättekul dag på Billingska bokhandeln i Höör och jag ser fram emot nästa års signering där, eftersom jag nu har fått en trogen skara läsare i staden. Dessutom kom det många nya kunder som "hade hört talas om mina böcker" som de sa och så köpte de ett par stycken.

Det var verkligen julstämning. Det hade snöat hela dagen och det låg ett tjockt snötäcke över allt. Det var kallt och när jag anlände till butiken såg de som byggde upp stånden på torget mycket frusna ut och då skulle de stå där ytterligare flera timmar. Stackars dem. Jag fick stå inomhus men till slut frös även jag eftersom ytterdörren som vanligt var öppen. Snön började falla på kvällen och det var ett perfekt 1:a adventväder.

Dagen efter reste jag hem från Skåne till Blekinge och då råkade jag ut för något riktigt otäckt, som du kan läsa om här.

Kramisar från Kim

måndag 29 november 2010

Änglavakt!

Flygen inställda på Kastrup, ett tåg fastnade i Glömslövs backar, radioprogrammen avbryts ständigt av trafikmeddelanden, en skolfasad rasade i Malmö på grund av snöns tyngd, skolbuss av vägen...

Det var med alla de meddelanden jag började min hemresa från Skåne till Blekinge. Först hade bilen skottats ut. Snön hade vräkt ned hela natten och stormbyarna skakat om huset. Snön fortsatte falla och stormbyarna ristade om bilen på den hala vägen.

Bitvis var vägen ren och fin, bitvis var den rena katastrofen, bara ett tjockt lager is. Hastigheten var långt under det normala och det var inte så värst mycket trafik på vägarna, men ändå fanns det bilar, och MASSOR av lastbilar.

När jag var halvvägs hemma såg jag plötsligt hur bilen framför bara svängde rakt mot en mötande lastbil. VAD GÖR HAN? Hann jag tänka och sedan smällde det.
På grund av halkan var det god marginal fram till framförvarande bil, men jag undrade ändå om min bil skulle klara sig från att köra rakt in i olyckan, skulle den hinna stanna? Många tankar for genom huvudet.

Sedan studsade personbilen tillbaka från lastbilen och for en bit framåt vägen. Lastbilen fortsatte en bra bit till innan den stannade.

Körde framför olycksbilen, stannade, slet upp dörren och rusade tillbaka, öppnade förardörren och hjälpte mannen ut. Genast sa jag: "Känner vi varandra?" För han verkade så bekant. Men han bara skakade på huvudet. Ja hela han skakade våldsamt. Jag fick undan honom från vägen, såg efter att han inte var skadad och sedan ringde jag 112 och begärde hjälp. De sa att det redan var larmat om olyckan och jag trodde att det var lastbilschauffören som ringt. Men det visade sig sedan att mannens bil hade automatlarm som ringde upp 112 när krockkuddarna löstes ut.

Det tog inte lång stund förrän första bilen anlände, tror det var någon förman för brandkåren. Han såg till att personbilsföraren var okej och fortsatte sedan bort till lastbilen. Vad han upptäckte där gjorde att det gick stort larm.

Personbilen hade nämligen slitit upp den fulla dieseltanken och nu rann allt ut över vägen. Det tog ett tag och sedan var där säkert fyra brandbilar, en ambulans kom och förhörde sig om skadade, men lämnade platsen eftersom den var på väg till en annan olycka. Polisen kom och det blev förhör, först med bilföraren och sedan med mig som var vittne till det hela. Långa köer bildades eftersom vägen var helt avstängd. En brandman började dirigera trafiken att vända om på vägen, för att kunna ta en annan väg runt olycksplatsen.

Medan vi väntat på att bli förhörda pratade jag hela tiden med mannen för att se så att han inte gick in i chocktillstånd. Till slut upptäckte jag att jag verkligen kände honom och när han hade lugnat ned sig insåg faktiskt även han att vi kände varandra. Vi hade arbetat ihop för många, många år sedan.

När han väl blivit hjälpt, fortsatte jag resan hem, på lite darrigare ben och lite skakigare händer. Det var otäckt när bilen rullade fram över det tjocka islagret. När det väl var vajerräcke i mitten kändes det tryggare, ingen risk för att råka få sladd och åka in i en mötande lastbil.

Olyckan spelades upp i mitt inre, hur bilen bara förflyttats rakt mot den mötande lastbilen, av en stormby, av ishalkan... Insåg att det bara hade rört sig om någon meter och det hade blivit en frontalkrock och då hade varken mannen, eller jag klarat oss så bra som vi nu gjorde. Det kallar jag änglavakt mitt i allt elände.

Några timmar senare när jag satt och åt, hörde jag på ett trafikmeddelande att vägen fortfarande inte var röjd efter den olycka som jag blev vittne till.

Ta det försiktigt ute på vägarna. En olycka händer otroligt fort, och det är inte alltid det går så här bra.

Här kan du läsa om när jag hade Änglavakt i en "nära-döden-upplevelse" på Island.

Kramisar från Kim

söndag 28 november 2010

För länge sedan...

...var min nu 87-åriga pappa en liten pojke. Min pappa skriver sina memoarer, påhejad av mig. Det har gjort att många gamla minnen kommer upp.

Eftersom jag just nu bor i min sommarstuga med utedass och utedusch (brrr) så kom givetvis dagens samtal mellan pappa och mig in på hur han hade det när han var barn.

Han berättade hur de först hade dass i källaren, där tunnan fick bäras ut och tömmas i ett stort cementkar (minns fortfarande det där karet!) ute i trädgården. Det skulle röras om i karet för att senare bli gödning för växterna i trädgården. Kan tillägga att farfar hade en enastående trädgård med Dahlior som jag aldrig har sett sedan dess, gigantiska blommor, höga och stabila.

Pappa berättade att de flyttade ut dasset utomhus och då gick avloppet från dasset rätt ut i det stora cementkaret, fortfarande användes det till gödning. Om jag inte minns fel var det flera hål i dasset så att man kunde vara flera på dass samtidigt.

Jag har mulltoa här i min sommarstuga. När tunnan är full tar jag ut den och sätter i en ny tunna, där innehåller har förmultnat och blivit jord, som jag hällt ut över trädgården. Men jag minns i min ungdom, när jag hade köpt mitt allra första hus. Då hade jag också tunna (där innehållet inte hade förmulnat), som skulle bäras ut för att sedan hämtas av latrinkillen. Minns en i dag när killen skulle lyfta upp en tunna från ett annat hus, precis när jag var på väg att passera honom, han ryckte till lite extra för att visa musklerna och just när han svingade upp tunnan på flaket till lastbilen gick locket av och allt innehåll rann över den stackars killen. Gräsligt.

När vi fick vår första vattentoalett i mitt barndomshem vågade jag inte spola för att jag var rädd för att följa med ned i avloppet... Nuförtiden tror jag att dagens barn inte vågar sätta sig på ett utedass av rädsla för att falla i, eller att något ska hoppa upp ur hålet...

När jag gick i skolan hade vi också utedass, där satt vi i långa rader och uträttade våra behov. Pojkarna tyckte det var kul att försöka kika in på oss underifrån... Då pep vi som förskrämda möss och ropade på fröken.

Ja, det var lite dasshistoria. Skulle egentligen bloggat om min signering idag, men har inte lyckats få in fotona i min lilla dator, så det blogginlägget kommer imorgon istället!

Ha det så bra!

kramisar Kim