Välkommen till min Skrivarblogg

En blogg om Skrivtips, Boktips, Intressant fakta, Reseupplevelser och Livserfarenheter.
Här hittar du Skrivtävlingar och Skrivkurser. Här kan du se hur ett bokomslag blir till och hur man gör en bok.
Med andra ord hittar du här det mesta du behöver veta för att skriva en bok.
Debuterade som författare 1997 och har sedan dess utkommit med över 40 böcker.
Arbetar som författare, skrivkurslärare och föreläsare.

Kim M. Kimselius har Copyright på samtliga inlägg

lördag 21 maj 2011

Förändringen / Stroke

Som vanligt vaknade hon med ett leende på läpparna och studsade upp ur sängen. Men det var ingen vanlig dag, för hur hon än försökte stiga upp föll hon bara tillbaka i sängen igen.

Till slut gav hon upp och väckte sin man. Med ett generat skratt berättade hon att det verkade vara något fel, hon kunde inte ta sig upp. Då var det han som studsade upp ur sängen och genast stod vid hennes sida. "Mår du bra?" frågade han och hon svarade skrattande att hon mådde jättebra. Hon kunde bara inte komma upp ur sängen.

Hon blev lite fundersam när hon såg hans bekymrade min när han försvann ut ur rummet. Hon hörde att han ringde. När han kom tillbaka hjälpte han henne att klä på sig och på något sätt fick han ut henne till bilen. Hon tyckte han pjåskade. Inte behövde hon åka till sjukhuset.

Väl framme vid sjukhuset kom de och hämtade henne med en bår. Nu började hon må mycket sämre. Det kändes som om världen var upp och ned, så när hon låg på sjukhussängen låg hon egentligen under den. Hon ville skrika av skräck, men klamrade sig bara fast vid sängen.

När läkaren kom in upptäckte hon att hon inte kunde vrida huvudet, inte flytta sina ögon. De var liksom låsta vid en enda punkt, både huvudet och ögonen. Ännu förstod hon inte hur allvarligt det var, men av sin mans ansikte, som såg ut att ha åldrats tio år den här morgonen, förstod hon att hon kanske inte var helt okej.

De körde henne genom mängder av apparater, hon fick mediciner. Nu klamrade hon sig inte fast längre. Högerarmen var inte med riktigt. De sa att hon skulle få stanna kvar, hon ville hem, de bara skakade på sina huvuden och log. När de körde upp henne på avdelningen, såg hon skylten STROKEAVDELNINGEN passera förbi. Då blev hon rädd. Hade hon fått en stroke? Men hon mådde ju bra!

De installerade henne på ett rum. Personalen talade med henne och förklarade att hon skulle få komma att stanna länge hos dem, men tillsammans skulle de klara av det här. Det gällde bara att vara stark och envis. Hon grät.

Nu insåg hon hur dålig hon var. Hon kunde inte röra huvudet, inte flytta blicken, inte ta sig upp, hade inte full rörlighet i höger sida och hon var ständigt yr, eftersom hon försökte tvinga blicken att flytta sig, men den flög hela tiden tillbaka i samma läge. Eller den kanske stannade där hela tiden, det var bara hon som trodde att hon hade lyckats bekämpa kroppen med sin starka vilja.

Hon bestämde sig för att hon skulle bli bra, hon visste att viljan kan besegra allt, även en stroke, så hon började kämpa. Hon fick papper och penna och kämpade med att skriva, först bokstäver, sedan sitt namn och sedan blev det längre text.

Varje vaken stund övade hon på att flytta blicken att använda kroppen, att vifta på tårna, att försöka sätta sig upp. Det kändes förnedrande att bli lyft över till en rullstol, bli duschad, tvättad, torkad. Därför kämpade hon, besluten att ta tillbaka sitt liv igen.

Hon skrev:
Älskade. Ditt leende gör mig glad och dina besök betyder mycket för mig. Det gör det roligt att kämpa med övningarna... Nu har jag övat igen efter att jag skrev första texten. Mitt högra knä knakar. Jag missar inte vänsterknät med högerbenet lika ofta nu. Näsan missar jag ofta och när jag ska hålla armarna rakt ut, alldeles stilla samtidigt som jag blundar, så har jag svårt att hålla högerarmen uppe i samma höjd som vänsterarmen. Nu blir jag snurrig i huvudet när jag koncentrerar mig så länge, men du: Jag kan skriva. JIPPI! JIPPI! JIPPI! Älskar dig, måste sluta.

Hon fick lära sig gå, med hjälp av ett gåbord. Där hängde hon över bordet och släpade benen med sig. Det gick bättre och bättre och till slut fick hon en rollator. Istället för att gräma sig över att hon, som var så ung, var tvungen att gå med rollator, såg hon det som ett tecken på tillfrisknande. Hon kunde ta sig fram själv, även om det tog lång tid och var en ständig kamp.

Hon skrev:
Idag klarade jag av att ta på mig sockarna, men inte byxorna. Nu vilar jag lite igen... Jag känner mig ledsen nu. De trodde inte att jag skulle få åka hem på länge än...

Sjukhusvardagen blev rutin och hon tränade så mycket hon kunde. Vaknade ibland mitt i natten och började träna på att sätta ihop fingrarna mot varandra på högerhanden. När de inte gjorde som hon ville visade hon sin vänsterhand för högerhanden och sa: "Titta, så där ska du göra!" sedan tränade hon igen. Till slut kom den dag då hon lyckades och hon kände sig jublande glad.

Hon skrev:
Jag älskar dig, var inte orolig för mig, jag kommer att bli helt återställd. Det går fort. Idag har jag klätt på mig helt själv. Jag har suttit upp i fåtöljen. Jag har hämtat vatten (kört på rollatorn) till en ny, sjuk dam på vårt rum. Nu väntar jag på att de ska komma och titta på mina ögon. Nu ska jag vila ett tag.

Hon tog för vana att ta rullatorn ut i hallen och gå som om det gällde livet. Hon tränade på vänstersvängar, för det var svårt, det ville hjärnan inte göra. Hjärnan spelade henne många spratt, genom att säga att saker och ting var något helt annat än vad det egentligen var. Det fick henne att stelna till i en rörelse över ett av hindren på träningsbanan, för hjärnan sa att det var ett djupt, djupt, djupt hål, istället för en avlång svart kudde. Hon gjorde framsteg och fick börja träna med kryckor.

Hon skrev:
Jag är så jublande lycklig. Vaknade 03.00 av att personalen kom in för att kontrollera oss. Då kände jag mig plötsligt uppfylld av en euforisk känsla: ALLT KÄNDES NORMALT I HUVUDET! Jag vred hit och dit och skakade på det utan att bli yr och må illa. Jag kunde knappt bärga mig tills det blev morgon så jag fick gå upp och testa mitt "nya jag".

Hon tränade intensivt och gjorde stora framsteg. En av de äldre damerna såg henne som en inspirationskälla och sa: "Om du kan, så kan jag!" En dag skrek den gamla damen överlyckligt! "Jag kan vifta på tårna!" Bara någon som har upplevt känslan av att INTE kunna vifta på tårna, kan förstå den glädje som både damen och hon kände.

Hon skrev:
Vaknade panikslagen på natten och var rädd för att samma sak hänt igen. Den tidiga morgonen då allt förändrades spelades upp inom mig, allt jag kämpat för att återta som jag förlorade då. Jag var så rädd att jag skulle behöva börja om igen. Jag grät och var tvungen att gå upp för att se om benen bar mig, om yrseln skulle slå till igen. Allt var normalt, men rädslan och tårarna fanns kvar... Jag tycker det är orättvist att jag drabbats, varför, jag vill veta VARFÖR, så att det inte händer igen. Det FÅR INTE hända igen! Kan jag köra bil? Kan jag cykla? Att gå kan vara nog så svårt när marken plötsligt ser annorlunda ut. Personalen sa att jag inte bör vara ensam första tiden... men... Ja, jag vet inte. Usch vad allt känns svårt idag.

Till slut var det dags att lämna sjukhuset, att åka hem och fortsätta träningen hemma. Hon var både glad och rädd. Skulle hon klara vardagen? Skulle det synas på henne att hon inte var som vanligt? Skulle hon berätta eller skulle folk se det ändå?

Hon skrev:
Sitter och väntar på att bli hämtad... Jag känner mig både glad och ledsen, det är svårt att handskas med känslorna just nu. Vi har blivit en familj som det är svårt att lämna, samtidigt har jag min familj som väntar på mig. Och... Jag vill ALDRIG mer komma hit, hur mysiga och trevliga de än är. Nu vill jag HEM!

Skräcken grep tag i henne när hon skulle stiga in i hissen. Det var ett avgrundsdjupt, flera meter brett hål mellan korridoren och hissen. Det var i alla fall vad hennes huvud sa. Hennes man sa att det inte var något farligt, och hon litade på honom och tog klivit rakt ut i det okända. Det gick bra.

Hon pressade ansiktet mot bilrutan och njöt av friheten, av vardagen utanför, samtidigt som hon var rädd för vardagen som väntade hemma.

Det blev en kamp när hon väl kom hem, mycket träning, mycket gråt och bakslag. Men hon vägrade ge upp. Hon gick omvägar runt problemen och lyckades lösa saker och ting, även om allt tog sin tid. För varje år som gick sa hon till sig själv och sin familj: "Nu är jag helt återställd!" Bara för att upptäcka att hon inte var det. Där fanns ännu mycket arbete kvar. Hjärnan spelade henne fortfarande många spratt, balansen kom aldrig riktigt tillbaka. Första gången hon skulle stiga upp på en stege för att plocka körsbär föll hon bara ned, trots att hon bara hade kommit ett steg upp.

När hon skulle köra motorgräsklipparen blev det helt tomt i hjärnan och hon hade inte en aning om hur hon skulle göra. Maskinen fastnade, stegrade sig och höll på att välta över henne, som tur var fanns hennes man där, oförtrutet hjälpande henne att komma tillbaka till ett vanligt liv.

Köra bil gick inte heller så bra första gången. Det var som att ta körkort igen, när hennes man satt där och talade om för henne vad hon skulle göra. Och det där med "har man en gång lärt sig cykla så sitter det där", det stämde inte, för hon hade väldiga problem med att cykla.

Hon fick träningsvärk i låren av att gå, tills hennes man kom underfund med att hon inte gick som hon brukade. Eftersom hon hade lärt sig gå med gåbordet hade hon lärt sig "slänga fram" benen med hjälp av lårmusklerna. Nu tränade hon bort den ovanan.

Varje dag hon slog upp ögonen och kunde resa sig upp ur sin egen säng, var en gåva hon tacksamt tog emot. Hon hade alltid älskat livet och varit glad för det lilla, nu lärde hon sig värdesätta det ännu mer. Hon förstod att inte ta någonting för givet och varje dag hon kunde sätta ihop högerhandens fingrar, eller ta på sig kläderna själv, duscha själv, ta en promenad, skriva, läsa, flytta blicken... Ja varje sådan dag var ett under, för hon kunde lika gärna ha legat där, i en sjukhussäng, utan att kunna göra någonting av allt detta.

Läkarna sa att det var hennes envishet och jäklar anamma som hade tagit henne så långt. Själv trodde hon att det var läkarnas snabba ingripande och deras snabba medicinering som gjort att hon klarat sig så bra som hon hade gjort. Men hon insåg också att det hade varit så lätt att ge upp, att bara ligga och bli omhändertagen, att inte kämpa. Det kanske var så trots allt, att hon hade sin envishet att tacka för att hon hade kommit tillbaka till livet igen.

När hon nyligen kommit hem från sjukhuset mötte hon en man som berättade att han hade haft en stroke, och att det hade tagit honom sju år att bli frisk. Han hade inte ens varit hälften så dålig som hon hade varit. Hon bestämde sig för att det inte skulle ta henne sju år att bli frisk, utan att veta att det var precis så lång tid det skulle ta innan hon kände sig som en hel person igen. Kampen hade bara börjat...

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

fredag 20 maj 2011

Det är så många ord...

Långt innan jag hade slagit igenom som författare, då när jag fortfarande gick omkring och bar drömmen inom mig, lät jag en av mina vänner läsa ett manus.

Hon arbetade på ett stort svenskt förlag, och hon om någon borde väl veta om det jag skrev var bra. Vad jag inte berättade för henne var att jag faktiskt hade skickat in ett manus som låg hos ett annat förlag. Manus hade just gått iväg och du som själv går och väntar på ett svar, vet precis hur det känns. Varje dag tror man att telefonen ska ringa, att ett brev ska dimpa ner i brevlådan, men ingenting händer...

Ja, i alla fall läste hon mitt manus av en helt annan bok än den som jag skickat iväg. Hennes kommentar var: "Det är så många ord!"

Jaha, tänkte jag, men det är väl bra, eller?

"Jovisst, berättelsen är mycket bra, men som sagt, det är så många ord!"

Då förstod jag inte vad hon menade, men jag har kommit att göra det. Önskar att hon hade lyckats förklara redan då vad hon menade.

Långt senare sa en annan väninna till mig "Kill your darlings"... Ungefär lika underförstått som min första väns kommentar. Men nu förstod jag vad det innebar.

Det är nämligen så lätt när man skriver att man blir ÖVERTYDLIG, man lämnar ingenting åt läsaren att själv fantisera om. Utan man berättar och förklarar allt, med så många ord som möjligt.

Nästa gång du har skrivit din berättelse, läs igenom den noga, titta på den med en utomståendes ögon, läs gärna högt, för då hör du lättare vad som är fel, och STRYK! Du hittar lätt många meningar och ord du kan ta bort.

Fortfarande händer det att jag skriver för många ord, men jag är inte rädd för att ta bort dem, hela meningar, hela stycken, ibland ett helt kapitel. För det är ju inte mängden ord som är viktiga, det är vad orden berättar som är det viktiga, eller hur?

När så en av mina korrekturläsare strök ett helt stycke i ett av kapitlen i min senaste bok och skrev: "Vad tror du om att ta bort det här?" Då kände jag att det var helt okej att ta bort det där stycket, för det tillförde liksom ingenting till berättelsen.

Det finns också många utfyllnadsord man kan ta bort: ju, så, och...

Testa! Skriv en text rakt upp och ned. Läs igenom den för att se hur mycket du kan ta bort och ändå klara av att behålla själva kärnan i berättelsen. Du kommer att upptäcka att berättelsen blir betydligt bättre. Lycka till!

Hur gick det då med manuset jag hade skickat in? Jo, jag fick manus antaget, efter två års väntan, och gjorde dunderdebut med min bok Tillbaka till Pompeji genom att sälja 11.000 ex första veckan!  Läs mer här!

Kramisar Kim


Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

torsdag 19 maj 2011

En gång...

Åh, dit vill jag resa, tänkte jag och insåg att jag för att kunna resa till den platsen var tvungen att hitta en historisk händelse som utspelat sig där.

Precis så är det nuförtiden. Men det började inte alls på det sättet, utan det började just så här:

Mamma och pappa läste sagor och berättade för oss barn. Glädjen för berättandet växte inom mig. När jag väl hade fått lära mig de mystiska krumelurerna som kallades för bokstäver, insåg jag hur många ord och berättelser jag själv bar inom mig. Därför började jag skriva.

Den första glädjen när min allra första bok ”Röda slottets hemlighet” var färdig, en underbar känsla. Även om det bara var ett skrivhäfte, där jag, en åttaåring, hade textat det finaste jag kunde, starkt påhejad av min storasyster som hjälpte mig med att stava så rätt som möjligt. Ibland hade hon det inte så lätt, för när jag hade plitat ned en extra fin bokstav och hon sa att den var fel, då vägrade jag att ändra på den, för bokstaven var så vacker…

Jag började skriva kasperdockspjäser som mina kusiner och syskon spelade upp så fort vi träffades på helgerna. Pjäserna fick många applåder, vilket uppmuntrade mig att skriva ännu mer, längre texter.

Det var inga problem att hitta ord, för de fanns där inom mig, överförda till mig genom alla berättelser jag hade hört, alla böcker jag hade läst. Ju äldre jag blev desto fler ord samlades inom mig.

Kanske att jag alltid har känt en sådan glädje för skrivandet, för att jag redan från början har skrivit direkt ur hjärtat till mig själv. En berättelse som passar perfekt till mig, något jag själv tycker om att läsa. Jag har aldrig skrivit för att det ska passa in i en speciell mall, jag har skrivit för att det har varit roligt och för att just den berättelsen har pockat på att få komma ut.

Sådär är det fortfarande. Jag skriver inte till 9-12-åringar, eller 12-15, eller till vuxna. Jag skriver till MIG, något JAG vill läsa, något jag vill berätta för mig själv. Det är kanske just därför som jag har läsare från 7 år och ända upp till 98 år, som är den äldste som har skrivit till mig. Jag får brev från personer i alla åldrar som berättar hur mycket de tycker om mina böcker. Något som gör mig otroligt glad.

Nu är vi tillbaka i början av det här blogginlägget, när jag hittar en plats jag väldigt gärna vill resa till och inser att jag måste skriva en berättelse om det. Precis så har många av mina historiska äventyrsberättelser blivit till: Svarta Döden, Faraos förbannelse, Kinesiska Draken… Ja, nästan varenda en av mina böcker har kommit till bara för att jag har velat se och uppleva en plats jag har läst om.

Det finns fortfarande många platser att utforska, och det gömmer sig oändligt många ord i mig, tillsammans med mängder av berättelser. Min största rädsla är att jag aldrig ska hinna skriva allt jag har inom mig innan min tid på jorden är över. För hur länge vi än lever, känns livet alldeles för kort för att hinna med allt det där roliga som vi bär inom oss som en dröm.

Jag har i alla fall uppnått en dröm: Att bli författare! Det är helt otroligt, nästan ofattbart, men det är sant! Jag är en författare som har fötts med gåvan att skriva, och jag tänker förvalta orden väl, det lovar jag dig!

Nyfiken på mina böcker? Kika in på www.kimselius.se eller på min blogg http://kim-m-kimselius.blogspot.com/ . På bloggen hittar du skrivtips och kan läsa om själva skrivprocessen och mycket mer.


Det här var mitt gästblogginlägg hos Anitha på Novellbloggen. Kika gärna in hos Anitha, där finns mycket trevligt att läsa om.

Kramisar från Kim
 
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

onsdag 18 maj 2011

Hjälp på vägen

Tänk vad underbart det är att kunna hjälpa andra att uppnå sin dröm. Min hemsida och blogg är ett bra sätt att förmedla mina författarkunskaper och livserfarenheter inom bok och förlagsbranschen, till alla de som ännu inte har nått dit: till sin första utgivna bok.

Genom alla de mail och förfrågningar jag får om hur man ska skriva sin bok, ge ut på eget förlag, skicka in till förlag och så vidare, hämtar jag inspiration till mina blogginlägg om skrivprocessen.

Jag brukar för det mesta avsluta mina svar med att be dem höra av sig till mig när de får sin första bok antagen/utgiven, eftersom jag gärna vill veta hur det går för dem som jag har gett råd och tips.

Blir extra glad för sådana här mail:
"Du har ju faktiskt en del i att jag lyckades bli utgiven. Jag har fått många bra tips och fina råd av dig."
 
"Jag ville tacka dig för att du tog dig tid och skrev ett långt mail till mig. Du delade generöst med dig av din erfarenhet och gav råd och tips. Det är så härligt att möta människor som vill ge av sig själva och vill hjälpa andra att lyckas."
 

Igår kom ännu ett mail om framgång:
Vet att du skrivit förut att jag ska höra av mig när jag blivit publicerad. Men, är det inte riktigt där än men nästan.
Jag blev antagen till ett dramatikerprojekt och får nu betalt för att skriva ett barnpjäsmanus under coaching.
Är det närmast publicering jag kommit. Manuset kommer sedan läsas upp och förhoppningsvis säljas, är en liten chans men ändå.
I alla fall är det en oerhörd chans att utveckla mina dialoger och ett bevis på att jag faktiskt kan skriva.
Men, skulle aldrig vågat skriva och söka om det inte varit för att jag hittade din sida för länge sedan och läste om hur unga blivit publicerade. Det motiverade mig till tusen!
Du kan läsa om min process  om du har tid någon gång på dromavglas.blogspot.com Mvh Annelie (eldtunga)


Blir oerhört glad när jag läser sådana här mail. Alla tacksamma mail är ett bevis på att mitt tankesätt "skicka vidare" fungerar. Jag delar med mig av min livserfarenhet, och förhoppningsvis kommer de jag har hjälpt, att i sin tur föra sin erfarenhet vidare.

För det finns ingenting som känns så bra som lite hjälp på vägen!

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

tisdag 17 maj 2011

När tystnaden har lagt sig...

Tänk vad vi tar för givet att kunna tala, så länge vi har en röst. Vad lätt det är att bara vända sig om, säga några ord och så är det du hade i huvudet ute.

Utan röst kan du inte svara i din telefon, du kan inte ringa och boka tid, du kan inte ringa och avboka saker du skulle ha gjort när du hade din röst. Du kan inte ringa ditt dagliga samtal till din åldrige gamle far. Du kan inte ens ringa till läkaren för att få en tid så att han/hon kanske kan fixa din röst... Mycket frustrerande.

Det är inte första gången i mitt liv jag är ofrivilligt tyst. Förra gången fick jag totalt röstförbud i två veckor, hade fått stämbandskatarr. Då var jag instruktör i Brukshundsklubben och stod ute och ropade kommandon åt kursdeltagarna när jag var förkyld. Det hämmade sig direkt.

Även den här gången blev jag bestraffad för att jag förra veckan körde mina inplanerade föreläsningar trots att jag var hes och hade ont i halsen. Torsdagen var en ren plåga för min röst som gav vika hela tiden, medan jag smorde stämbanden med hett honungs/ingefära-vatten.

När jag vaknade på fredagen kunde jag inte ens säga "pip". Sedan dess är min röst helt borta. Hemskt! När det är något jag verkligen behöver ha sagt, då skriver jag det på små lappar. Men för det mesta försöker jag med tecken tala om för min man vad jag vill, sedan kör han gissningstävling. Ibland ganska kul, men ibland mycket frustrerande!

Hundarna är det inga problem med. Ända sedan min första stämbandskatarr har jag lärt alla mina hundar en kombination av kommando och visselsignaler. Därför lyssnar de spänt och uppmärksamt på mig. Jag kan kalla på dem, få dem att avbryta vad de håller på med, att stanna och mycket mer.

Tyvärr är ju denna veckan helt inbokad med föreläsningar och andra evenemang, som jag nu inte kan delta i utan måste avboka, med hjälp av min man, eller per mail. Mycket frustrerande.

Men samtidigt tänker jag på dem som ALDRIG har någon röst och då känner jag mig inte lika eländig längre, för jag har ju trots allt förhoppning om att få min röst tillbaka igen...

Kramisar Kim

Nu har jag besökt läkaren och fått min dom: Inflammation på stämbanden och rösten förväntas komma tillbaka om en till två VECKOR! Det kändes som att få en hink vatten över sig vid de orden, men det är inte mycket att göra åt, bara försöka pussla ihop ett nytt föreläsningsschema i en redan intensiv period hos skolorna...
Måste medge att jag känner mig lite deppig.
Kim :-(
 
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

måndag 16 maj 2011

Skrivprocess: Namn

Rätt namn på personerna i mina berättelser är viktigt för mig, eftersom jag vill att namnet ska spegla personligheten. Därför samlar jag på namn. När jag är ute och signerar och får höra ett bra namn skriver jag upp det, för ofta får jag en direkt koppling till namnet och en berättelse som redan är påbörjad. Runt namnet bygger jag därefter upp personen.

Däremot låter jag aldrig tvekan över namnet på en person i berättelsen stoppa upp själva skrivandet...

Ibland kan elever sitta länge och fundera över namnet på en person, istället för att skriva berättelsen. Detsamma gäller vad berättelsen ska heta. Det gäller att inte hänga upp sig på det. För om man till exempel döper första huvudpersonen till HAN ETT (han 1) och bygger upp personligheten, då kommer namnet av sig själv, då är det plötsligt en Hans, eller en Erik, eller en Per.

Detsamma gäller titeln på berättelsen... Den behöver inte vara färdig INNAN du skriver berättelsen. Titeln kommer av sig själv under tiden du skriver. Det viktigaste är att du har ett arbetsnamn. Min bok Boudicas strid mot Romarna gick länge under arbetsnamnet Romarriket. Det tog lång tid innan rätt titel dök upp, men jag behövde inte fundera så mycket över den, en dag fanns den där, så självklar, eftersom boken till stor del handlar om hur kelternas drottning Boudica stred mot romarna. Att Romarna fick stor bokstav var för att jag ville lyfta fram namnet.

Om du inte redan har gjort det så börja samla på dig bra namn. Lägg dem som ett dokument i datorn, eller skriv in dem i en alldeles egen skrivbok. För det är något speciellt med att skriva för hand och bläddra i en riktig pappersbok, istället för att bläddra i dokumenten i datorn. Dessutom är risken mindre att du tappar bort namnen och det går fortare att lägga in ett nytt namn, eftersom du inte behöver starta upp datorn innan. (Vet att de flesta alltid har sina datorer påslagna, men vi stänger alltid ned datorerna när vi är klara och drar ur kontakterna. Förebyggande åtgärder mot blixtnedslag och energisparande åtgärd.)

Det finns många bra sidor på nätet fulla med namn. Här är en av de som jag använder mig av: www.cercurius.se/lankar/namnlexikon/personnamn.html

Nästa gång du sitter där och inte vet vad personen ska heta, kika in på länken ovan, eller i ditt lilla skrivhäfte, eller skriv bara HAN ETT (han 1), HAN TVÅ, HON ETT, HON TVÅ, etc. Namnen kommer till dig under själva skrivandet.

Låt berättelsen flöda, det är det som är det viktigaste när man skriver!

Lycka till!

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

söndag 15 maj 2011

Gästberättare: Hanna från Sätofta skola i Höör

För första gången har jag en gästberättare här på min blogg. Tanken föddes när jag under våren rest runt och föreläst i olika skolor och arbetat med Skrivprocessen. Ibland behövs en extra morot, och då slog mig tanken att det kanske skulle vara att bli publicerad här på min blogg?

Arbetet med Skrivprocessen går till så här: Efter att jag har berättat om hur man skriver en berättelse: miljöskildringar, personskildringar och så vidare, får eleverna var sitt inspirationskort med korta texter ur mina böcker. Utifrån korten har de valfrihet: om de vill skriva vad som hänt innan, vad som händer efter stycket, eller om de bara vill skriva om vad som helst.

De flesta elever väljer att skriva vad som händer sedan, en del plockar bara ut ett ord, som till exempel Svärd, som ur Riddarsvärdet, eller Kinesiska Muren, ur min bok Kinesiska Draken. Det är roligt att se hur fort eleverna går igång. Men nu ska jag inte berätta mer, nu är det Hanna på Sätofta Skola i Höör som ska få berätta:

Vikingaträl
Theo stod blickstilla. Han visste inte vad dom skulle göra med honom om dom upptäckte han. Han backade långsamt bakåt. Rädd av att hans lilla skydd från hästen skulle flytta sig. Rädd att bli upptäckt av vikingarna. Dom stod och pratade lågt, som om dom var rädda att väggarna hade öron. Han fortsatte bakåt, han stötte till en sten och snubblade med en duns. Vikingarna hörde honom. En av vikingarna gick närmare. Precis när Theo trodde hoppet var ute, när vikingen lutade sig över hästen kallade någon på dom så gick han tillbaks igen. Theo smög snabbt bakom en tunna, rädd att männen skulle hitta honom. Men dom gick ut utan att ens titta mot hans gömställe. Han pustade ut. Det var nära tänkte Theo!

Grattis Hanna att din berättelse blev den som vann. Det var hård konkurrens för jag fick många fina berättelser från Sätofta skola.

Vill du läsa om mitt besök i skolan kan du göra det här!

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.