Välkommen till min Skrivarblogg

En blogg om Skrivtips, Boktips, Intressant fakta, Reseupplevelser och Livserfarenheter.
Här hittar du Skrivtävlingar och Skrivkurser. Här kan du se hur ett bokomslag blir till och hur man gör en bok.
Med andra ord hittar du här det mesta du behöver veta för att skriva en bok.
Debuterade som författare 1997 och har sedan dess utkommit med över 40 böcker.
Arbetar som författare, skrivkurslärare och föreläsare.

Kim M. Kimselius har Copyright på samtliga inlägg

lördag 21 april 2012

Boktips: I djävulens sällskap av Peter Robinson, en mycket spännande bok

Peter Robinson är en författare som skriver annorlunda deckare. Ofta tar händelserna oväntade vändningar och som läsare får man chans att själv försöka lista ut vem som är mördaren. I djävulens sällskap är inget undantag, en mycket spännande bok med oväntad upplösning! En bok jag varmt rekommenderar.

En rullstolsbunden kvinna hittas mördad vid havet och Annie Cabbot kopplas in på fallet.
Samtidigt i Eastvale upptäcks en ung flicka, Haley Daniels, våldtagen och dödad i de mörka gränderna i The Maze. Överkommissarie Banks och hans team börjar nysta upp en härva och hittar snabbt ett flertal misstänkta medan Cabbot kör fast direkt, tills hon får ett genombrott som leder utredningen i en chockerande riktning.
Nu måste Cabbot och Banks lägga sitt trassliga privatliv åt sidan för att med gemensamma krafter hitta mördaren. Utredningen av Haley Daniels död går irriterande långsamt och ytterligare ett mord lamslår Banks team, men när pusselbitarna börjar falla på plats inser Banks att det kanske redan är för sent att rädda nästa offer!


Hör gärna av dig om du har läst boken och berätta vad du tyckte om den. Alltid roligt att få höra andras åsikter!

Kramisar Kim

Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.

fredag 20 april 2012

Pusha, en ny sida för dig att marknadsföra din blogg på

Det finns många platser där du kan visa upp din blogg och dina blogginlägg. En av de senaste som jag har hittat är PUSHA.

Här kan du lägga en länk till ditt blogginlägg och få fler träffar på det. Du kan också kika runt bland andra bloggar och pusha dem.

Vill du läsa mer om Pusha kan du göra det här.

Det gäller att synas om du vill få fler bloggbesökare!

Kramisar Kim



Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.

torsdag 19 april 2012

Lång körning för föreläsning på Centralskolan i Staffanstorp

I måndags var jag på Centralskolan i Staffanstorp och föreläste. Det tar mig tre timmar att köra ner dit, en lång resa som jag gjorde i sällskap av Viveca Lärn och Öster om Heden. Mycket trevligt sällskap!

Bibliotekarien Inger tog emot mig, lika vänlig som vanligt. Detta var andra gången vi träffades och jag tror det var fjärde gången jag föreläste på den här skolan. Ändå har jag inte riktigt lärt mig att hitta dit. Kör alltid nya, krångliga vägar varje gång.

Centralskolan är en högstadieskolan och samtliga elever gick omkring med sina bärbara datorer. Tänk, när jag gick på högstadiet släpade vi på böcker... Den här unga damen var mycket vacker och jag ville föreviga henne, samtidigt som du får se hur de går omkring och bär på sina datorer.

På Centralskolan föreläser jag i biblioteket. Det är trevligt att stå där med alla böcker omkring mig. Salen har också bra akustik, så jag behöver inte anstränga rösten alltför mycket. Är inte helt återställd vad det gäller rösten och hostan.

Förr brukade jag ha med mig alla mina böcker i en väska och visa för eleverna, men jag tror att det var vid bok 11 som gränsen var nådd för vad jag orkade bära med mig. Därför har jag nu A-4-bilder på omslagen och visar dem när jag talar om böckerna. Men jag har alltid någon bok med mig om det blir tid över för högläsning.

Här ser du närbild av omslaget som jag har med mig. I bakgrunden har bibliotekarien ställt upp de få böcker som var inne. Inger berättade att mina böcker ständigt är utlånade och På liv och död i andra världskrigets skugga samt På flykt från andra världskrigets fasa har inte varit inne i hyllorna en ända gång sedan hon köpte in böckerna i höstas. Sådant är roligt att höra!

Det var rätt stora grupper, eftersom det var 1,5 klass vid varje föreläsning. Men det gör inte så mycket, eftersom jag tycker det är roligt att nå ut till så många som möjligt.

Här ser du en hel del av de elever som var och lyssnade i första omgången. Det är roligt när det är varierande föreläsningar och inte samma varje gång. Ja, sedan var det bara att sätta sig i bilen igen och åka tre timmars bilresa igen, åter i sällskap med Viveca Lärn.

Dagen efter den här föreläsningen var jag i Olofström och arbetade med skrivprojekt, något jag tycker väldigt mycket om. Det var riktigt aprilväder för det hade kommit närmare 20 cm snö i Olofström med omnejd. Tur att det hade börjat töa och inte var någon risk för halka, eftersom jag hade sommardäck på bilen.

På torsdag bär det av till Olofström igen. Då ska jag besöka tre olika skolor. Nästa vecka är fullbokad med föreläsningar och den veckan kommer jag att tillbringa i Skåne. Sedan bär det iväg till Singapore där jag ska föreläsa för eleverna på Svenska Skolan, samt för lärarna i skolan.

När jag inte föreläser arbetar jag med att lägga "kött på benet" på min bok Mayafolkets Hemlighet. Om du vill veta vad jag menar med det kan du kika in här.

Om du vill att jag ska komma och besöka din skola bokar du en föreläsning genom Författarcentrum, kontaktuppgifter hittar du här!

Ha det så bra! 

Kramisar Kim



Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.

onsdag 18 april 2012

Den här gången var det på riktigt

Varsågod, här kommer en liten novell att läsa:

Den här gången var det på riktigt
Hon vaknade till insikten om att hon faktiskt var gammal nu.

Hela sitt liv hade hon jagat fram, sökt efter lyckan, nya mål, nya upplevelser, nya upptäckter. Nu var hon här, vid livets slutskede och vad hade hon egentligen åstadkommit?

När hon var barn hade hon längtat efter att fylla tio. Det var en magisk siffra. Då hade man TVÅ siffror istället för en, då var man stor! När födelsedagen kom hade det inte känns så mycket annorlunda. Bara det att hon kunde skriva två siffror.

När jag blir tretton, då är jag stor, hade hon tänkt. Hon blev tretton och kände sig inte så värst mycket större. Livet hade blivit lite jobbigare, skolan tuffare och skolkamraterna hade varit riktigt hemska i den nya skolan. Hemma hade de krävt att hon skulle ta hand om småsyskonen, nu "när hon var så stor". Själv hade hon känt sig mycket liten.

Femton år, tänk när jag blir femton! Då kan jag skaffa mig moped, då blir jag mer rörlig och kan ta mig fram alldeles själv, hade hon tänkt. Femtonårsdagen hade kommit, moped inhandlades, men istället för att njuta av det nya hade hon sett ännu längre in i framtiden: 18-årsdagen!

Då skulle hon skaffa körkort och bil. DÅ skulle hon verkligen bli oberoende och kunna ta sig fram som hon ville. Dessutom skulle hon bli myndig och kunna göra precis vad hon ville, hade hon tänkt. Ganska snart hade hon upptäckt att trots att hon blivit myndig var det föräldrarna som hade bestämt, så länge hon hade bott hemma. Något som var svårt att ändra på så länge hon hade studerat och inte haft råd att bo själv.

20-årsdagen hade hägrat, då skulle hon få gå på systemet. Då var hon mer vuxen än vad hon var nu, hade hon tänkt. När hon äntligen fick gå på systemet tyckte hon inte att alkohol var gott. Dessutom hade det blivit ett evigt tjat från småsyskonen om att hon skulle köpa ut alkohol till dem. Något hon hade vägrat att göra, vilket hade gjort att de ständigt varit arga och irriterade på henne.

Den dag hon hade fyllt 29 började hon inse att åren faktiskt sprang iväg från henne. Nästa gång skulle hon fylla 30 år. Då skulle hon vara JÄTTEGAMMAL! Ett helt år hade hon gått omkring och haft ont i magen för att hon skulle bli gammal. Hon som inte hade någon stadig pojkvän, inte var gift, inte hade villa och barn, så som de flesta av hennes klasskamrater hade vid det laget. Hon hade istället satsat på att utbilda sig, hon hade haft ett bra jobb och hade ständigt strävat efter att stiga i graderna, att tjäna mer pengar, att få beröm, att bli någon!

Jaha, var det inte värre än så här, tänkte hon när hon hade fyllt 30, som inte var så värst olikt att fylla 29. Hon hade fortsatt att jaga på, jobbade ständigt, fått råd att köpa eget hus, men ingen hade hon haft att dela det med. Men det var inget som hade bekymrat henne på den tiden, hon hade knappt varit hemma, arbetade hela tiden.

Plötsligt hade hon insett att det var hennes 40-årsdag. Vart hade tiden tagit vägen? hade hon frågat sig.  Hon hade tillbringat födelsedagen på restaurang, alldeles själv. Hon hade intalat sig att det var precis så hon ville ha det, ändå hade det nupit det till i hjärttrakten när hon sett paren i restaurangen, de par som log mot varandra, höll hand, växlade ringar och var lyckliga. De olyckliga, tysta paren hade hon först inte sett. Men när hon tittat närmare omkring hade de funnits där. De som knappt tittade på varandra eller sa ett ord till varandra under hela måltiden. Då hade det känts bättre att vara själv, hellre än att leva i ett sådant tråkigt förhållande.

När 40-årsdagen var över började krämporna komma. Inte så allvarliga, men hon hade börjat känna av lite värk i lederna ibland. Hennes armar hade blivit allt mer utsträckta när hon skulle läsa och till slut hade hon fått ge med sig och gått till optikern för att skaffa glasögon. Ett tag hade hon funderat på linser, något som hon hade tyckt skulle passa bättre till hennes långa, slanka, vältränade kropp. Ja, det var i alla fall så de flesta såg henne, utan att förstå att hon aldrig tränat en enda dag i sitt liv.

50 år! hade hon tänkt med bävan. Den dagen ringde både föräldrarna och syskonen, som om 50 år var mer än 20, 30 och 40. Det konstiga var att det hade fått henne att känna sig ännu mer ensam. Hon hade ljugit när de frågat vad hon skulle göra, och sagt att hon skulle ha fest för sina vänner. Vilka vänner? Sådana hade hon inte haft tid med. Hon hade varit chef för företaget, rest på konferenser, avskedat folk och haft fullt upp. Hon hade inte kunnat inte bli vän med någon, hur skulle hon då kunnat avskeda dem?

Livet hade rusat på i allt hastigare takt, utan att hon egentligen hade förstått det. Visst hade hon sett rynkorna som börjat dyka upp runt ögonen. Hon hade sett bistrare ut och insett att hon hade knipit ihop munnen alltför mycket under sitt liv, eftersom den också hade fått markanta rynkor. Hon hade bytt ansiktskrämer, satsat på anti-aging-krämer eller vad de nu kallades, i alla fall skulle de få huden att sluta åldras, enligt reklamen.

Men inte hjälpte det. När hon fyllde 60 år hade hon även fått en djup rynka mellan ögonen och betydligt fler rynkor i ansiktet. Företaget hade ställt till med fest för henne, ja det var nog hennes sekreterare som hade ordnat alltihop och ingen av de anställda hade vågat tacka nej. De kunde ju bli avskedade.

Den dag hon fyllde sjuttio hade hon gått  i pension. Det hade varit som att dö. Från att ha varit en fruktad företagsledare hade hon blivit ingen. En pensionär, en gammal person som ingen brydde sig om, ingen tog hänsyn till. Det var så hon hade tänkt, men riktigt så hade det inte blivit. Kroppen hade fortfarande varit smärt och rak, hon hade haft spänst i stegen, ingen rollator, inga hjälpmedel. Egentligen skulle hon haft tid för att ta upp kontakten med gamla klasskamrater, sina syskon, träffa syskonbarnen, besöka föräldrarnas grav. Hon hade haft  pengar tillräckligt för att resa flera gånger om året, bosätta sig utomlands, köpa kläder i Paris. Ja, hon hade kunnat göra vad hon ville.

Inget av det hade hon gjort. Bara suttit i den stora villan, ensam. Träffat städtanten när hon kom, men aldrig pratat med henne, så lågt tänkte hon inte sänka sig. Maten fick hon hemkörd, det var bara att beställa på nätet. Stor tv hade hon och genom den levde hon det liv som hon aldrig hade fått ta del av: familj, vänner, barn, kärlekstrubbel, lycka och resor. Tv:n och böckerna hade blivit hennes hela värld.

Idag fyllde hon 80 år. Hon satt vid köksbordet med knäppta händer och såg ut på sommargrönskan. Trädgårdsmästaren tog av kepsen för henne och viftade lite med den. Hon nickade mot honom, ja hon tillät sig till och med att le och lyfta handen till hälsning för första gången.

Trots att det varit samma man som skött hennes trädgård i alla år visste hon ingenting om honom, hade aldrig pratat med honom, bara skrivit lappar och skickat ut städerskan, eller lagt lappar i redskapsskjulet.

Solen brände från en klarblå himmel och hon såg den gamla trädgårdsmästaren torka svetten ur pannan otaliga gånger medan hon satt och studerade honom.

Vad har jag gjort av mitt liv? tänkte hon och suckade. Skulle hon ha handlat annorlunda om hon hade fått leva om det? Ja, det skulle hon ha gjort, hon skulle ha umgåtts med sina vänner, gift sig, skaffat barn och älskat istället för att hata. Hon skulle ha struntat i att göra karriär. Hon skulle ha bakat och pysslat och läst böcker för sina barn, hon skulle ha lekt som ett barn själv tillsammans med dem. Hon skulle ha levt!

I den stunden insåg hon att livet faktiskt inte var slut. För att vara 80 år såg hon bra ut, inga krämpor, pigg och kry. Livet var inte slut. Kanske skulle hon leva 20 år till, ja kanske bara 10...

Hon insåg att hon inte ville leva alla de åren ensam. Hon ville leva på riktigt.

Hon reste sig upp, gick fram till kylskåpet och plockade fram två flaskor läsk. Hon satte dem på en bricka tillsammans med två glas, ställde ett fat med kakor på brickan och bar ut den i sommarvärmen.

Trädgårdsmästaren lyfte förvånat på huvudet när han såg henne komma. Hon log och frågade om det skulle smaka med lite att dricka och äta. Den gamle mannen log tillbaka och hon kände hur hjärtat började bulta.

Plötsligt kände hon hur livet grep tag i henne, äntligen kände hon lycka. När han snuddade hennes hand av misstag sköljde en våg av glädje genom henne. Hon blev alldeles yr och grep tag i honom. Han såg på henne och log det raraste, varmaste leende hon någonsin hade sett.

Den här gången var det på riktigt och inte bara på film.

Kramisar Kim

Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.

tisdag 17 april 2012

Ägnar sig förlagen åt godtyckligt manuslotteri?

Det här intressanta inlägget hittade jag på Kulturbloggen. Det är skrivet av författaren och journalisten Samuel Karlsson. Läs mer om/av Samuel här.

"Hur tar man sig igenom det berömda nålsögat? Vilka hinder måste man övervinna för att få sitt manus antaget och utgivet av ett förlag? Jag vill tro att det handlar om kvalité och en bra story. Men ibland tvivlar jag.

I över ett decennium har jag ägnat mig åt att skicka runt olika manus till stora och små förlag. Jag har filat på varje mening, fått texterna bedömda av lektörer och hela tiden burit på en känsla att nu är det färdigt. Nu är det så bra som det bara kan bli. Storyn är intressant, dramaturgin fungerar och språket känns levande. Ivrigt påhejad av vänner och bekanta som lusläst texterna har jag så gett mig in i lotteriet. Igen och igen. Men alltid med samma resultat. Högen med refuseringsbrev växer och jag kan formuleringarna i breven utantill. Faktum är att en del förlag använder exakt samma text i sina brev nu som för tio år sedan. De tackar för att man skickat in sitt manus men hänvisar till sin begränsade utgivning och det enorma urvalet. Suck.

Det stämmer med största säkerhet. Förlagen dränks i manus och de kan bara ge ut ett fåtal. Men jag börjar tvivla på att de faktiskt läser allt de får in. Och jag undrar varför de helt enkelt inte sätter stopp för floden av manus. Det är väl bättre att de uppger att de inte tar emot några över huvudtaget än att skapa falska förhoppningar.

Förra vintern blev jag klar med deckaren ”Mordet på Hammarskjöld”. Jag var själv väldigt nöjd med story och det kändes som jag äntligen hittat en form som höll hela vägen. För att testa manuset skickade jag det till några bokbloggare och jag fick väldigt bra respons på min text. ”Bladvändare”, ”Välskriven och genomtänkt”, ”En bra deckare, bättre än de flesta svenska deckare” var några av kommentarerna som jag fick. 

Dessutom fanns det en historisk dimension i det hela. Boken skulle kunna komma ut i samband med 50-årsdagen av Dag Hammarskjölds bortgång som uppmärksammades i höstas. Öppet mål för alla glada marknadsförare. Nu skulle det äntligen lyckas. Jag började optimistiskt. Matade skrivaren med papper och bläck och skrev ut buntar på 300 sidor. Tejpade ihop de tjocka kuverten och postade manuset till en handfull förlag. Vis av erfarenheten från tidigare manusvändor visste jag att det skulle ta minst tre månader att få svar. Det blev en spänd väntan. Hoppet växte sig starkare för varje dag som gick utan att de förhatliga refuseringsbreven damp ner i lådan. Skulle det äntligen vara min tur. Men så kom det första brevet. ”Tack men nej tack”. Och sedan det andra och tredje och fjärde. Nej, nej, nej, nej.

Som en sann smålänning knöt jag näven i fickan och fixade tio nya utskrifter av manuset. Nya tjocka brev på lådan. Ny väntan. Samma resultat. Och där kunde mina författardrömmar dött i för tidig sotdöd.

Tvivlen började växa sig starka. Var texten för dålig? Hade jag missat något avgörande i berättelsen uppbyggnad. Datumet för minnesdagen av Dag Hammarskjölds bortgång kröp allt närmare. Då var det någon som svor i kyrkan och uppmanade mig att ge ut boken på eget förlag. Print on demant. Billigt och enkelt och så får manuset ändå en chans att möta läsarna. För mig var det till en början otänkbart. Ge ut på eget förlag gör väl bara misslyckade poeter och långseglare? Men till slut fanns det inget annat alternativ. Jag knåpade ihop ett omslag själv och skickade en PDF med manuset. Några veckor senare hade jag boken i min hand. Vilken kick. Vilken känsla. Att känna min text inbunden och kunna läsa den utan lösbladsystem. 

Jag kommer aldrig ha möjlighet att nå en större publik. Men genom bloggar, vänner och bekanta har ryktet om boken spridit sig och nu har den läst av ett hundratal personer. Lovorden är samstämmiga och det känns väldigt roligt. 

Men nu infinner sig frågan varför inget etablerat förlag ville ta i boken med tång. Har de överhuvudtaget läst manuset? Jag tror inte det. Jag tror det sker en gallring direkt. Etablerade namn eller kändisar åker gräddfil och okända författare kastas i papperskorgen. Jag blir förbannad. Inte minst med tanke på alla som lägger ner pengar på att skriva ut och skicka in sina manus utan att få en ärlig chans. Ren miljöförstöring till ingen nytta. Bättre att förlagen införde nya rutiner. Det borde räcka att de hugade författarna skickade in ett synopsis och fem provkapitel. Verkar det intressant kan förlaget sedan begära in hela manuset.

Eller så kunde de informera tydligare om vilken typ av manus man vill ha. Alla följer samma trender som en skock får i flock. Just nu är det inte hett att ge ut nya deckarförfattare. Men kändisars bantningstips är varje förläggares våta dröm, verkar det som. 

Nu när boken väl är utgiven på eget förlag har jag hamnat inför ett annat dilemma. Det är omöjligt att bryta igenom de etablerade förlagens dominans för att få den recenserad. Inte ens på bokbloggar vågar man gå utanför den gängse fåran. Ständigt utanför. Ständigt längst ner på stegen och ingen är redo att tänka nytt.
Jag har precis färdigställt del två i min deckarsvit som idag är planerad till fem delar. Och med en dåres envishet har jag än en gång gett mig in i manuslotteriet. Jag förväntar mig inget annat än de vanliga standardbreven men kan inte ge upp drömmen. Inte än. Sista utvägen är väl att anmäla mig till Robinson och göra bort mig i TV. Det verkar vara säkraste sättet att väcka förlagens intresse. 

Nej, då väljer jag hellre att ge ut den på eget förlag med hedern i behåll. Även om det innebär att boken bara blir läst av dem som får höra talas om den ryktesvägen."

Tycker mycket om det här inlägget, därför delar jag det med dig!

Kramisar Kim

Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.

måndag 16 april 2012

Två mysiga dagar på Withalaskolan i Vetlanda


Tillbringade tre mycket trevliga dagar i Vetlanda, varav två på Withalaskolan där jag föreläste för samtliga sjundeklassare.

Började första dagen med att föreläsa för samtliga åtta klasser i aulan, då jag berättade om mitt författarskap och mina böcker. Det strulade lite när jag skulle visa bilderna på böckerna, men eleverna tog det med ro och satt lugnt och tyst på sina platser.

Därefter träffade jag varje klass för sig och då talade jag om skrivandet och utifrån mina skrivtips skulle eleverna skriva en berättelse.

De var mycket flitiga och alla skrev.

Till hjälp hade de fått något som jag kallar för "Inspirationskort". Du kan se dem ligga på bordet hos eleverna.

Under tiden som eleverna skrev, gick jag runt och hjälpte dem. Det var två helt underbara dagar då bibliotekarien Mari visade mig runt i den stora högstadieskolan. Det var massor av trappor och upp och ner hela tiden, vart vi än skulle.

Hoppas att jag får komma tillbaka ett annat år, för jag hade mycket trevligt. Och både rektor, bibliotek,  lärare och elever verkade mycket nöjda med mina föreläsningar, för jag lämnade skolan med många berömmande kommentarer inom mig. "Du är verkligen inspirerande" sa en av eleverna i den sista klassen på Withalaskolan. Det kändes jättebra!

När jag var i Vetlanda bodde jag på det här mysiga Vandrarhemmet:
Det heter Kvarndammens vandrarhem och du kan läsa mer om det här. Kan varmt rekommendera vandrarhemmet!

Efter torsdagsföreläsningarna: en storsamling och fyra klasser, var jag mycket trött och ville helst av allt bara gå och lägga mig. Men solen sken och det var ljuvligt ute, så jag tänkte att jag skulle gå ut och sätta mig på en bänk i solen. Här ser du det som förmodligen har gett vandrarhemmet sitt namn, tror att det har legat en kvarn här.

Det fanns ingen bänk i närheten så jag gick en liten bit för att hitta en bänk.

Bredvid vandrarhemmet ligger en liten sjö och jag började gå utefter gångstigen. Här var ljuvligt, några hundägare med hundar stannade och jag fick en liten pratstund. En man berättade att här fanns körsbärs-, äpple- och päronodlingar som allmänheten fick plocka av. Dessutom odlade kommunen potatis och morötter som invånarna fick gräva upp och ta för husbehov. Mysigt!

Mitt ute i sjön fanns en stor flock fiskmåsar som skränade, lyfte och landade och gjorde att det inte var tyst en minut.

Ändå var det rofyllt och mycket vackert att vandra. Jag gick vidare, utan att hitta någon bänk.

Kunde knappt se mig mätt på den vackra vattenytan.

Jag vandrade på i min jakt efter en bänk i solen.

Så här vacker var gångstigen bitvis.

Till slut hittade jag bänkar, som låg ute på en liten veranda i sjön. Men då hade jag redan gått runt nästan hela sjön och var tillbaka vid vandrarhemmet och mycket trött. Nu ville jag bara in och vila. Tänk om jag hade gått åt andra hållet när jag började min promenad, då hade jag missat allt det vackra, för då hade jag hittat den bänk jag letade efter...

Tillbaka vid utgångsläget, i bakgrunden ser du den byggnad som jag bodde i, det jag kallade "hemma" när jag var i Vetlanda.

Så här vacker utsikt hade jag vid frukosten.

Efter sista lektionen fick jag ett paket som tack för mina föreläsningar på Withalaskolan i Vetlanda. Givetvis var eleverna mycket nyfikna på vad paketet innehöll, så jag öppnade det på plats. Direkt jag fått upp locket och en av flickorna såg innehållet sa hon: Det är en helt underbar pläd. Bra, då behövde jag inte plocka upp innehållet, vilket gjorde det lättare att frakta hem. Men det innebar också att jag inte fick känna och se hur underbar pläden verkligen var innan jag kom hem. Nu är den favoritpläden som jag lindar in mig i varje kväll i favoritstolen. Synd att det snart är sommar och varmt, för då kanske jag måste stoppa undan fårskinnspläden...

Tack alla elever och lärare på Withalaskolan för två fantastiska dagar. Ett speciellt tack till bibliotekarien Marie som hade lagt upp ett mycket bra schema och tog väl om hand om mig hela tiden. Många kramar till er alla. Hoppas vi ses igen!

Kramisar Kim



Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.

söndag 15 april 2012

"Den bästa bok jag läst på länge." Recension av Kimberlie - Äventyr på Nya Zeeland


Det här var en rolig och bra recension som jag snubblade över på nätet. Det är Annica på Bokform som har recenserat Kimberlie - Äventyr på Nya Zeeland.

"Den är den bästa jag läst på länge, den är spännande och så lär man sig mycket om Nya Zeeland och urbefolkningen där.
Jag gillar karaktärerna och den är svår att lägga ifrån sig.
Jag vill läsa mer om Kimberlie och hennes äventyr."


Då var den här dagen räddad! Alltid roligt att läsa bra omdömen om mina böcker. De blir lite som mina barn. Får de positiva omdömen tackar jag och tar emot med glädje. Om de får negativ kritik tar jag till mig den och försöker förbättra nästa bok! Man lär så länge man lever!

Kramisar Kim


Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.