Välkommen till min Skrivarblogg

En blogg om Skrivtips, Boktips, Intressant fakta, Reseupplevelser och Livserfarenheter.
Här hittar du Skrivtävlingar och Skrivkurser. Här kan du se hur ett bokomslag blir till och hur man gör en bok.
Med andra ord hittar du här det mesta du behöver veta för att skriva en bok.
Debuterade som författare 1997 och har sedan dess utkommit med över 40 böcker.
Arbetar som författare, skrivkurslärare och föreläsare.

Kim M. Kimselius har Copyright på samtliga inlägg

lördag 12 maj 2012

Recension: Gengångare av Jo Nesbo

Slukar allt av Jo Nesbo, men den här gången blev jag riktigt besviken. Boken fångade mig inte, den hoppade för mycket fram och tillbaka i handlingen och ja... jag tyckte inte om den! Tyvärr, för jag hade verkligen sett fram emot att få läsa den.

Beskrivning:
Harry Hole kommer tillbaka från Hongkong efter tre år. Han återvänder med ett enda ärende: att undersöka ett i praktiken uppklarat mord i narkotikamiljö eftersom han

vägrar tro att polisen gripit rätt gärningsman. Han får snart träffa den misstänkte mördaren. Det är en pojke på arton år som han inte har sett på länge och knappt känner igen Oleg, sonen till Harrys stora kärlek Rakel. I Oslo har polisen samordnat en stor insats mot narkotikaförsäljningen på gatorna och lyckats minska heroinet kraftigt. Men i dess ställe har fiolin dykt upp, en drog som ger färre dödsfall men är desto mer beroendeframkallande. Det som från början såg ut som ett vanligt drogrelaterat mord växer till en omfattning som Harry inte kunnat förutse.

Ett välorganiserat, våldsamt och väldigt farligt nätverk styr Oslo med järnhand. Ingen vill komma i deras väg och ingen vill avslöja något om dem eftersom det är med livet som insats.

Men alla spår pekar i en riktning till mycket högt uppsatta personer i staden.


Det skulle vara roligt att höra om du har läst boken och vad du tyckte om den.

Kramisar Kim

Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker. Här kan du köpa mina böcker.

fredag 11 maj 2012

Ta bort Facebookkonto för avliden släkting, så här gör du

När en person avlider kan man välja att göra om personens sida till en minnessida, utan reklam, som bara personens vänner har tillgång till.

Det kan vara tröstande att ha kontot kvar ett tag, att skriva hälsningar till den man älskar, att se på gamla bilder. Men ibland kan det bara vara smärtsamt att se den avlidnas facebookkonto.

Du kanske vill ta bort det och det är fullt möjligt. Du kan faktiskt be Facebook att få kontot borttaget. Då måste du bevisa att du är anhörig till personen. En kopia på personens födelse- och dödsattest ska skickas.

Så här gör du:
För dig utan Facebook-konto:
Gå in på www.facebook.com, klicka på hjälp längst ner till höger. Skriv sedan avliden i sökrutan och följ instruktionerna som kommer.

För dig med Facebook-konto:
Logga in, klicka på Konto högst upp till höger, välj hjälpcenter i menyn och sök sedan på avliden i sökrutan.

Här kan du anmäla att en släkting avlidit.

Inget roligt ämne att blogga om, men ack så nödvändigt. En dag finns vi inte, det är bara så.

Kramisar Kim


Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker. Här kan du köpa mina böcker.

torsdag 10 maj 2012

Singapore Min födelsedag, shopping, massage och strålande utsikt

Hösten 2011 fick jag förfrågan från Svenska Skolan i Singapore om jag ville komma och föreläsa hos dem. Det lät spännande så jag tackade ja. Tiden rusade iväg och så var det dags att flyga den långa resan till Singapore, ett land jag aldrig tidigare har besökt.

Jag blev mött på flygplatsen av rektorn, Anna, som stod där med en flaska vatten och en banan. Hon vet hur man ska tas emot efter en långflygning! Ovan ser du min första bild av de höga husen i Singapore. Ännu vet jag inte vilket spännande äventyr jag har framför mig, förutom de tre föreläsningar jag ska hålla.

Det här tycker jag är en ovanligt lyckad bild, tagen genom ett taxifönster i en bil som färdas i full fart längst Singapores gator. Anna berättade för mig att detta var Marina Bay, det hotell som hade gett min bloggkompis Marinas blogg sitt namn. Det var även mycket tack vare Marina som jag befann mig i Singapore. Därför blev jag extra glad att jag lyckades föreviga både parishjulet och båten/hotellet i en enda bild.

Vi anlände till min värdfamilj: Cecilia, Markus, Hilda och Ellen. Här är det Jesper, Anna och Cecilia på bild ute på den underbara balkongen med fantastisk utsikt.

Så här vackert var huset jag tillfälligt fick bo i.

När jag tittade ned från balkongen och såg poolen blev jag alldeles lycklig. Om du följt min Mexikoresa vet du hur mycket jag tycker om att bada.

Trots att vi befann oss mitt i Singapore kändes det som om jag bodde inne i en djungel.


Visst ser utsikten från balkongen ljuvlig ut? Lärde mig snabbt att det var mycket varmt och fuktigt och att det regnade varje dag i Singapore.

Nästa morgon möttes jag av 3 skönsjungande vackra damer, det var Cecilia, Hilda och Ellen som sjöng "Ja, må hon leva" och det var många, många år sedan jag väcktes av den sången. Därefter var det dags för morgonpromenad.

Förälskade mig snabbt i den lilla hunden Tia som helst av allt ville vara inomhus resten av sitt liv och tyckte promenaden var kul först när vi började närma oss porten igen. Ett riktigt charmtroll!

Promenaden ringlade sig runt bostadsområdet och jag fick se poolen från andra hållet. Cecilia sa att det säkert gömdes både skorpioner och ormar inne i växtligheten. Jag såg noga till att hålla mig på gångvägarna.

Sedan var det äntligen dags för ett dopp i poolen. Helt underbart! Det var som att kliva ned i ett badkar, ljuvligt varmt! När jag kom upp igen upptäckte jag att jag hade glömt mascaran hemma i Sverige. Bland det första jag köpte var därför mascara, men jag gick osminkad hela födelsedagen eftersom det inte fanns någon tid för att sminka mig.

Det kom en regnskur strax efter vårt dopp i poolen så det blev taxi till shoppingcentret.

Eftersom det var tidigt på morgonen var inte alla butiker öppna och vi var nästan ensamma i de övriga. Här står jag och tittar på kjolar.

I alla lägenheter jag besökte under min Singaporevistelse fanns det rum för hemhjälpen/maiden. I den här butiken sålde de uniformer för maiden.

Cecilia och jag tog fotmassage. Att jag aldrig lär mig att massage INTE är skönt, utan kan göra riktigt ont. Speciellt när benen är trötta efter en långflygning. Detta var ju dagen efter jag hade landat. Men fötterna och benen kändes trots allt lättare när vi var klara. Gick på manikyr också, för första gången i mitt liv. Där höll jag på att bränna upp händerna i ett litet värmeskåp som mina händer sattes in i. Inte visste jag att det skulle vara kall luft som blåste på de nymålade naglarna. Resultatet blev i alla fall bra, när det illröda på händerna hade lagt sig efter en dag.

I Singapore användes paraplyer flitigt, om de inte användes mot regn, så användes de för att skydda sig för solen, som i det här fallet!

Dags för födelsedagslunch i en singaporiansk foodcourt.

Jag fotograferade flitigt åt alla håll för att kunna visa hur det vanliga Singapore såg ut. Här är gatubild utanför foodcourten.

Vi har sådana här matmarknader hemma i köpcentrum också, där man sitter i mitten och äter och det finns fullt av olika restauranger runt om. Här var det vanliga människor som åt och inga turister.

Vad väljer man när man inte vet vad det är man äter, allt såg likadant ut. Här är det fisk, nudlar och grönsaker. Givetvis åt man med pinnar överallt dit vi kom. Tur att jag var van från min Kinaresa!

Efter lunchen gick vi och kikade på de olika frukterna.

Drakfrukten såg spännande ut, rätt god var den också, men jag förälskade mig i mangos och åt bara frukt till frukost hela tiden jag var i Singapore. Precis som jag gör i Sverige, men då är det blåbär och jordgubbar som gäller.

Den här taggiga, roliga frukten lärde jag mig också tycka väldigt mycket om. Jag fick veta namnet, men tyvärr glömde jag av det lika fort.

Alltid spännande att se vad de har för typer av bakverk också. Vi köpte inget.

Sedan bar det iväg till The Latern, ett stort tjusigt hotell. Där mötte vi Anna.

Här fick jag ännu en gång se hotell Marina Bay med sin båt, eller är det ett samurajsvärd, högst upp på de tre hotellbyggnaderna. På andra sidan swimmingpoolen ligger restaurangen där jag strax ska få en glad överraskning.

Utsikt från restaurangen.

Byggnaden ska likna en frukt, som jag senare såg på riktigt och jag måste medge att det var likt. Den ska tydligen lukta mycket illa. Något jag aldrig lade märke till, för den var väl inplastad.

Snälla, goa Anna och Cecilia hade tänkt på allt den här dagen, som var min födelsedag, och in kom en flaska champagne.

Trots att jag inte hade Jan vid min sida njöt jag för fullt av min födelsedag. Men överraskningarna var inte slut ännu. Anna plockade fram en present och servitrisen frågade efter mitt namn och gratulerade mig.

Efter ett tag kom servitrisen, och en person till, in med en liten minitårta och orden "Happy Birthday Kim" skrivet i choklad. Visst är det fint?

Jag glömde min födelsedagspresent på restaurangen, så vi fick ta en taxi tillbaka. Servitrisen mötte oss med paketet och påsen. Här är ett parkeringshus. Här kör man bara in bilen och sedan hissas den upp till den plats där den ska stå.

Nu var det dags att shoppa med Anna i Chinatown. När vi steg ur taxin låg det här vackra templet framför oss.

Så här såg det ut när jag kikade in i templet.

Här låg det kor på templets tak.

Det var spännande att se ett nytt shoppingdistrikt, med helt annat upplägg på gator och varor.

Givetvis fanns det mycket kinesiskt, eftersom det var Chinatown.

Husen var mycket färggranna och vackra.

Blev förvånad över att det inte var mer folk ute och shoppade.

Tillbaka hos min värdfamilj. Här är det Cecilia, som är lärare på svenska skolan, hennes man Markus, Ellen till vänster, hunden Tia i Cecilias famn och Hilda framför pappa. En härlig familj som jag är övertygad om att jag kommer att få se igen, eftersom de är från Blekinge, inte långt ifrån där jag bor! Tänk vad världen är liten! Flickorna har sina skoluniformer på sig. Vill rikta ett stort tack till Cissi med familj som tog emot mig, en helt främmande person, i sitt hem och fick mig att känna mig som en i familjen. TACK!!!

Min födelsedag avslutades med en jättegod middag tillsammans med familjen och det blev tidigt i säng.

Jag har MYCKET mer att berätta om Singapore och många fler vackra bilder att visa dig.

Här kan du läsa mina tidigare inlägg om Singapore:
Föreläsningen i Singapore bokad.
Singapore, min födelsedag, shopping, massage och strålande utsikt
Singapore Sentosa Raffles hotell och Singapore Sling.
Singapore Svenska skolan och nytt boende.
Singapore Sidendistriktet och Orchard Rd.
Singapore, fantastisk utsikt över staden från hotel Marina Bay.
Singapore, Botaniska trädgården, del 1.
Singapore, Botaniska trädgården, del 2.
Singapore. Vandring genom staden, del 1.
Singapore. Vandring genom staden, del 2, Husen.
Singapore. Vandring genom staden, del 3, Kyrkogården.
 
Här kan du läsa om alla mina andra researchresor runt om i världen: Mexiko, Kina och många fler spännande resmål.

Kramisar Kim



Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker. Här kan du köpa mina böcker.

onsdag 9 maj 2012

Det kunde ha varit jag... En berättelse om Kambodja

Är nyss hemkommen från föreläsningar i Singapore, där jag har talat för lärare och elever. En av lärarna, Marie McIntyre, pratade med mig om Kambodja och undrade om jag inte kunde skriva om landets historia. När jag kom hem väntade ett långt mail från Marie och det här var vad hon berättade för mig:

"Att jag skulle få bygga hus i Kambodja när jag flyttade till Singapore var väl inte någon som kunde tro, allra minst jag själv.

Att få göra något volontärarbete har alltid legat bak i huvudet på mig och gnagt som en liten dröm. Så när möjligheten dök upp blev jag så otroligt glad. Tack vare UWCSEA’s samarbete med Tabitha Foundation här i Singapore fick 26 kvinnor med anknytning till UWCSEA denna möjlighet.

UWCSEA (United World College in South East Asia) har sedan 1995 haft samarbete med Tabitha. Tabitha grundades 1994 av Janne Ritskes. För mer information om Tabitha besök www.tabithasingapore.com

Jag och några till i gruppen var här för första gången. För att få vara med och bygga dessa hus så måste man först besöka ’The Killing Fields’ i Choeung Ek, Phnom Penh och Fängelse museet, Tuol Sleng också det i Phnom Penh. Det var ett av de starkaste och känslomässiga jag har varit med om i mitt liv.

Skelettdelarna kommer upp ur marken. Foto Marie McIntyre
I ’The Killing Fields’ går man på skelettbitar, tänder och klädtrasor som hela tiden dyker upp ur marken, speciellt efter regn. Dom har försökt att göra gångar där man ska gå, men så många blev begravda i dessa massgravar, man vet att minst 17000 blev avrättade där, så det är helt omöjligt att undvika skelettbitarna. I dödskallemonumentet som står på plats finns 5000 dödskallar och det är en liten del av de alla som begravts på platsen.
Några av skallarna på "The Killing field". Foto Marie McIntyre


 När vi står framför ’The children tree’ går det inte längre att hålla tillbaka tårarna. Här krossade man skallen på barnen mot trädstammen, berättar guiden. Gevärskulor kostade för mycket för att man skulle slösa med dem på avrättningarna, säger han vidare. Man har nu bestämt att man skall låta de kvarvarande kropparna i marken få ligga kvar, i ett sätt att bevara och utveckla området som ett minne och meddelande till resten av världen, om att detta inte får ske igen.

På Fängelsemuseet blev det inte lättare.Varje fånge som var där dokumenterades med foton, sedan torterades de till döds. När man står och tittar in i en ung pojkes ögon eller en mor som håller sitt döda spädbarn i famnen, alldeles innan hon själv ska torteras och avrättas, då börjar dessa foton att tala till en. De berättar om en grymhet som är oförståelig, en grymhet som pågått under mina problemfria uppväxtår som barn i Sverige. Då förstår man att man måste göra något för dessa människor som fortfarande lider av dåtidens grymhet.

En del av Pol Pot’s plan var att nollställa Kambodja. Innebörden av det var att börja om från ’year zero’. Alla skulle börja bruka jorden, högutbildade avrättades, även deras familjer, eftersom deras barn kunde ärva intelligens från sina föräldrar och vara smarta nog att kunna ifrågasätta dessa planer. Alla som hade eller har haft kontakt med människor utanför Kambodja avrättades, de som kom från annan nationalitet och inte var äkta Khmer (Kambodjan) avrättades. Runt 2 miljoner människor dog mellan 1975-1979, de flesta avrättades, andra dog av undernäring och sjukdomar i misären. Det var en fjärdedel av dåtidens 8 miljoner Kambodjaner.

Pol Pot och Kashmirregimen måste ha varit ett av nutidens grymmaste ledare. Att så mycket fick ske innan någon reagerade är helt ofattbart. Kambodja är det land i världen som blivit mest bombad till storleksytan i världen, berättar Janne Ritskes som är grundaren till Tabitha.

Några av byns underbara barn. Foto Marie McIntyre
Efter denna starka historiska lektion var det skönt att äntligen få komma ut till byn som vi skulle hjälpa. Vi kommer dit och möter familjerna som skall få sina hus byggda, de står där ivriga och spända att få möta dessa ’konstiga’ kvinnor som ska bygga deras hus. Vi blir indelade i grupper på 4 och alla får en hammare eller har egen hammare med sig. Därefter får vi ett hus tilldelat oss, taket och stommen står redan på plats vi ska hamra fast bambugolvet och spika upp plåtväggarna. Männen i byn vill också hjälpa till, så medan vi hamrar börjar de att sätta upp väggarna.

Att sitta där och lyssna till 26 hammare som spikar bambugolv, var helt otroligt, ljudet var bedövande men gav energi som var helt fantastiskt. Och det behövs för att stå eller sitta i 35  graders hetta (i skuggan) och hamra, svetten forsar av en men man ger helt enkelt inte upp. När det blev lite jobbigt kom bilderna på fångarna upp i mitt huvud, och plötsligt kände jag glädje och styrka som kom till mig och tröttheten försvann, för jag kunde göra en skillnad, jag kunde påverka världen!

Vår guide och översättare Vong, levde själv som barn under Pol Pot’s Khmer Rouge tid. Alla oberoende av ålder var tvungen att arbeta, berättar Janne. Hon berättar sedan om hur hon träffade Vong och anställde henne i Tabithaorganisationen i Kambodja. Vid 4 års ålder fick Vong ansvaret att ta hand om 60 spädbarn, hennes uppgift var att mata, byta och se till att de inte grät. Att gråta under Pol Pot’s styre var bevis på svaghet berättar Janne vidare, och man avrättades om man grät. Så där stod Vong med 60 spädbarn.... Varje gång de grät försökte Vong trösta dem, om hon inte lyckades tysta barnet kom soldaterna in, tog spädbarnet ifrån Vong och krossade spädbarnets skalle mot väggen. Soldaten tittade sedan på Vong och sa att det var hennes fel att spädbarnet dog och hon var tvungen att se till att de inte grät. Detta gjorde Vong från 4 års ålder tills hon blev 7 år....

Att stå framför Vong och prata om allt och ingenting var för mig overkligt, kan man överleva en sådan uppväxt, undrar jag inombords? Det verkar så tänkte jag, och min beundran och respekt för denna kvinna växte. Vong är ju inte ensam om att ha växt upp under denna tid. Alla i min egna ålder runt omkring mig här gjorde ju det. Det kunde ha varit jag... Om jag hade blivit född här istället för i Sverige.
Ett av husen som de bodde i innan de fick nytt hus. Foto Marie McIntyre

På sista dagen av husbyggandet skulle också överlämningsceremonin ta plats. Varje familj får en Tabithapläd och tillträde till sitt hus. Att se varje familj kliva fram och mottaga detta var helt otroligt. Tacksamheten i deras gester och uttryck var otroligt. Det kändes inte mycket att överlämna ett i våra moderna ögon ’Plåtskjul’. Men detta ’Plåtskjul’ är deras framtid, jämfört med den lövbeklädda hydda de hade innan. Dessa familjer har utbildat sig och arbetat hårt i 5-7 år inom Tabitha’s utbildningsplan för att få detta hus.

Att jag efter denna helt otroliga resa kom hem ganska stum av chock kanske är svårt att förstå (speciellt för er som känner mig), men jag behövde tid att bearbeta min upplevelse. Det som jag skriver här är det första jag har gjort sen resan och nu har jag börjat prata om den också. I morgon ska vi som åkte ha en återträff, det skall bli härligt att få träffa mina 25 nya vänner igen."


Fakta om Tabitha:
Deras största aktivitet är det sparprogram som de driver (Family Partnership). Varje familj som går med i Tabitha har inga besparingar alls. Varje familj tjänar mindre än 1 USA dollar per dag och för att överleva måste man ofta sälja sina barn till slavarbete eller prostitution. Tabitha erbjuder dem ett sparsystem och räntefria lån som gör att de kan producera mer varor till försäljning. Varje vecka åker personal ut till byn och hämtar in deras besparingar. Efter 10 veckors sparande får de 10% ränta på deras sparade pengar. Då kan de investera mer i det de behöver för att öka deras egna tillväxt. Efter 5-7 år har de lyckats med att försörja familjen (och ofta köpa tillbaka sina barn) med mat, rent vatten och en verksamhetsproduktion som kan fortsätta att försörja hela familjen. Och då även det hus som vi byggde. Tabithas mål är att utbilda dem så dom vet hur de ska arbeta för att det ska vara hållbart i framtiden. Ingen får något utan att själv arbeta för det de vill ha av Tabitha. På det sättet utbildas familjerna i överlevnad och klarar sig själva när deras projekt med Tabitha är över.

Tabitha och UWCSEA ordnar 3-4 Husbyggnadsresor per år, det är ’Ladies housbuilding trip, Students housbuilding trip, Families Housbuilding trip and Staffhousbuildings trip’.
We raised $20246 (includes $10 donations).

Följande kostar de olika sakerna som de behöver (USA dollar. SEK ca beroende på växlingsnivån);
En Brunn  $150 = 775 SEK
Reningsbrunn  $ 375 = 1885 SEK
Fältdamm   $525 = 2635 SEK
Griskulting  $150 = 302 SEK
Hus   $1400 = 7550 SEK

Som du säkert förstår berörde Maries brev mig mycket och jag kände att jag var tvungen att dela med mig av detta till mina bloggläsare. Givetvis har jag bett Marie om tillstånd att få publicera hennes personliga ord, det är också hennes egna bilder du ser här på bloggen.

Vem vet, kanske det blir en bok om detta en gång. För plötsligt känns det väldigt viktigt att berätta om denna händelse!

Kramisar Kim


Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker. Här kan du köpa mina böcker.

tisdag 8 maj 2012

Adlawans Skolprojekt

Ett projekt som ligger mig varmt om hjärtat är Adlawans Skolprojekt. Det hittade jag genom bloggvännen Katarina Söderberg. Hon har på eget initiativ börjar stötta en skola på Filippinerna och snart är det tio år sedan hon började.

Så här skriver Katarina på Alawan Elementary Schools blogg:

måndagen den 9:e april 2012

Skolavslutning igen, året är 2012!!!
Jag inser. att även bloggen gör sina repriser. Jag har redan vid ett flertal tillfällen berättat om skolavslutningen vid “min skola” på Filippinerna. Jag var där i år igen! Mitt nionde år!  

Wow, nästa år är det tio år sedan jag började engagera mig för denna skola, som ligger idylliskt “där uppe på berget”, bland kokospalmer och kossor. Jag kan inte riktigt tro att det är sant att så många fina år passerat!

Jag vill BARA tala om för er läsare att i år har skolan fått ett omnämnande! I år är det första gången på mycket länge (inte sedan jag började engagera mig för 9 år sedan) som elevernas resultat från de nationella testen visat att deras hårda arbete givit dem resultat. I år är skolans resultat över medelnivån, för första gången! Vilken lycka det var bland både elever och föräldrar när de nåddes av denna positiva nyhet! Yippie!  

Jag är också glad eftersom det nu visat sig att deras hårda och långsiktiga arbete äntligen givit dem ett fint resultat. Nu har äntligen Adlawan Elementary skola klivit upp i gruppen med godkända resultat! Jag visste att vi tillsammans en dag skulle kunna fixa det! Grattis!


Vill även du vara med och stötta skolan på Filipinnerna, så att eleverna får skolmaterial, kläder och skor?
Alla bidrag, små som stora är välkomna. Syftet är att stödja renoveringen av skolan samt elevernas skolundervisning. Kontakta Katarina Söderberg för att få information om hur du kan gå tillväga. Mail adress: sodkt@hotmail.com

ADLAWANS SKOLPROJEKT - insättning kan göras till Bg 836-3210.

Du kan läsa mer om Adlawans Skolprojekt här.

Här kan du läsa mina tidigare inlägg: Alla världens barn  och Många har mycket, några har ingenting.

Kramisar Kim

Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker. Här kan du köpa mina böcker.

måndag 7 maj 2012

Skriver du snabbare än jag gör?

Hittade en rolig test på nätet. Har alltid fått höra att jag skriver så snabbt. Nu låste det sig lite för mig för att jag tänkte på att jag skulle skriva snabbt, men resultatet var inte så dåligt ändå, av 381 som har testskrivit ligger jag just nu på 3:e plats i snabbhetstestet. Vill du testa och se om du är snabbare:

Typing Test
Besök Skrivprovet och testa!


Resultat

Ord per minut (WPM)98
Tangenttryckningar526
Rättstavade ord67
Felstavade ord3
Du fick 490 Poäng och har nått position 3 av 381 i placeringarna (senaste 24 timmarna)

Hör av dig och berätta om resultatet!

Kramisar Kim

Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker. Här kan du köpa mina böcker.

söndag 6 maj 2012

Har jag berättat...?

"Har jag berättat om den gången jag bodde på ett gammalt hotell, långt ute på landet?" frågade han och hon ryckte på axlarna.

Hur skulle hon kunna veta om han redan hade berättat det, han reste så mycket. Hon kunde inte hålla reda på alla platser han hade besökt, och alla hotell han hade bott på. Dessutom brukade han alltid säga att alla hotell var lika: säng, bord, stol, toalett.

"Jag vet faktiskt inte", sa hon. "Berätta mer!"

Han såg glad ut över att hon uppmuntrade honom att fortsätta. Hon log.

"Det var ett sådant där gammalt trähus, på två våningar. Det låg centralt mitt i den lilla staden, med riksvägen passerande utanför hotellentrén. En gång hade det säkert varit ett populärt och mycket välbesökt hotell. Men nu hade det sett sina bästa dagar och det var med viss tvekan jag klev in över tröskeln till hotellet. Men vad skulle jag göra, jag var tvungen att bo någonstans och ett hotellrum är sig likt varthän man än kommer."

Där kom det, de ord han alltid sa om hotell han bott på när han varit ute och rest, tänkte hon.

"Det var rätt sent på kvällen när jag kom, kvällsmaten höll just på att serveras. Ja, det var ett sådant hotell där de hade speciella tider för kvällsmat och där man inte kunde beställa vad man ville ha att äta. Jag ställde väskan i receptionen efter att jag hade checkat in och satte mig i matsalen för att äta. Där satt ett äldre par vid ett bord i andra ändan av rummet. De nickade när jag kom in, men de sa ingenting. En gammal man,  med tofflor på fötterna, kom instapplande med en skål soppa och en tjock brödbit."

"Stackars dig!" sa hon, eftersom hon visste att han inte åt soppa.

"Ja, vad gör man. Jag åt och det var riktigt gott med det hembakta brödet till. Middagen var snabbt avklarad, det gamla paret hade precis passerat mitt bord, när jag reste mig upp och gick ut för att hämta väskan och gå upp till rummet. Mannen och kvinnan stod och väntade på hissen, de såg på min stora resväska och mannen sa: 'Det ryms inte alla oss och din stora väska i hissen, den är liten!' Jag svarade att jag kunde ta trapporna, lyfte upp min väska och började kånka den uppför den långa trätrappan som gick runt hisschaktet upp till andra våningen."

Så intressant, tänkte hon och kvävde en gäspning.

"Mitt rum låg allra längst bort i den långa hotellkorridoren. På golvet låg en heltäckningsmatta som sett sina bästa dagar och inte verkade alltför ren. Det var en smal korridor och jag skyndade mot mitt rum, låste upp dörren och förväntade mig ett mycket litet rum. Men jag blev väldigt förvånad, för rummet var stort och rymligt och låg i hörnet av hotellet. Därför hade rummet fönster åt två håll och gatljuset föll in och lyste upp mörkret innan jag hade tänt lampan."

Kom till poängen någon gång, tänkte hon och granskade sina naglar. Vågade hon ta fram filen och börja arbeta med dem, de var i behov av att filas? Nej, han skulle säkert bli arg, resa sig upp och gå och sedan skulle bråket vara igång.

"Som vanligt var jag noga med att inte sprida ut mina saker över hela rummet, det går lättare att packa ihop och ge sig av på morgonen då. Men den här kvällen kom en känsla över mig om att det var ännu viktigare än vanligt att allt var i ordning. Så efter att jag hade gjort nattbestyren lät jag inte necessären stå kvar i badrummet, utan jag packade ned den i väskan. När jag klädde av mig tog jag fram rena kalsonger och lade dem överst i min klädhög, satte sockarna i skorna och ställde dem framför resväskan. När jag granskade mina kläder kom jag att tänka på brandsoldaterna, hur deras kläder brukade stå, beredda för en utryckning. Jag skrattade till lite, innan jag kröp till sängs. Finns det lite mer kaffe?"

Hon reste sig, gick ut i köket och kom tillbaka med kaffekannan där en skvätt fanns kvar i botten. Hon hällde upp det sista av kaffet och ställde ned kannan på bordet. Hon visste att han skulle reta sig på det, men hon brydde sig inte, hon ville han att skulle berätta färdigt.

Han sörplade i sig allt kaffet innan han fortsatte sin berättelse.

"När jag bor på hotell har jag alltid lampan på toaletten tänd på natten och lämnar dörren öppen en liten bit. Tycker inte om att vakna upp i ett främmande rum i kolmörkret. Men det var precis vad som hände den här gången. Jag vaknade med ett ryck, medveten om att jag inte var ensam i rummet. Direkt insåg jag att lampan i badrummet hade gått sönder, för det var alldeles mörkt. Hjärtat började banka vilt i kroppen när jag såg en grupp människor stå samlade runt fotändan av min säng. De bara stod där, stirrade på mig, men de sa ingenting. Jag blev riktigt rädd. Jag famlade efter ljusknappen till sänglampan, fann den och tryckte på knappen. Men ingenting hände, rummet låg fortfarande i mörker. Inte ens gatlyktorna utanför kunde lysa upp mörkret i rummet."

Hon såg hur svettdroppar började tränga fram i hans panna och hon satte sig längre ut på soffan, för att komma närmare, för att höra bättre. Nu började det bli spännande.

"Människorna talade till mig, utan att öppna sina munnar. De skrek i mitt huvud: 'DET BRINNER! DET BRINNER! SKYNDA DIG DET BRINNER!' Först blev jag alldeles stel av skräck. Jag kunde inte gå upp medan alla människorna stod och stirrade på mig. I nästa stund kom jag på att jag hade ljusfunktion i min mobil, jag fann mobilen och satte på ljuset. Den lilla fyrkanten lyste upp mörkret och jag vände den mot fotändan av sängen. Det fanns ingen där! Nu tror du säkert att jag drömt alltihop, men så var det inte. Jag har inte berättat det för dig, men jag kan tala och se andar och det här var andar som kom till mig, för att varna mig att hotellet brann."

"Nej, det visste jag inte", sa hon. "Men jag tror dig!"

Han såg tvivlande på henne, sedan nickade han och fortsatte berättelsen.

"Med hjälp av ljuset från min mobil tog jag mig fram till min väska, hoppade i kläderna som jag placerat i den ordning jag skulle ta på mig dem. Därefter gick jag fram och kikade ut genom båda fönstren för att se om brandbilarna hade anlänt, om jag kunde se rök eller lågor, men jag såg ingenting. Allt var lugnt utanför fönstren, inte en bil, inte en människa. Jag fumlade med nyckeln i låset och med bävan sträckte jag ut handen mot handtaget. Jag var rädd att det var varmt av hettan från elden, jag var rädd att rök skulle välla in när jag öppnade dörren, eller lågor. Jag var riktigt, riktigt rädd för första gången i mitt liv. Till slut kunde jag inte dra ut på det längre. Jag slet upp dörren och stirrade förvånat ut i hallen. Där flödade ljuset, ingen rök, ingen eld. Jag skyndade mig ned till receptionen och väckte nattvakten. Jag undrade om allt var okej här nere och han såg yrvaket på mig som om jag inte var riktigt klok. Då berättade jag att jag inte hade någon ström på mitt rum, att  inga lampor fungerade. Han reste sig stönande upp från den sköna fåtölj där han suttit och sovit. Med ficklampan i handen följde han med upp till rummet och kontrollerade alla lampor. Ingen fungerade, precis som jag berättat för honom."

Han hade ett spänt drag över ansiktet och svettades ännu mer nu. Hon började faktiskt bli lite orolig. Tänk om han fick en hjärtinfarkt?

"Tillsammans gick nattvakten och jag ned och kontrollerade säkringarna, men allt var som det skulle. Vi tyckte båda att det var konstigt, eftersom inga lampor fungerade i mitt rum, men det fanns ingenting han kunde göra. Jag kunde ju inte gärna berätta för honom att jag hade sett döda människor stå vid min säng och säga att det brann. Därför frågade jag honom om det någonsin hade brunnit på hotellet. Han gav mig en underlig blick, sedan berättade han att halva hotellet hade brunnit ned vid en brand. Eftersom hotellet hade varit fullt hade många gäster brunnit inne och flera hade dött av rökutvecklingen. Det var många år sedan, när hotellet nästan var nytt, när det var populärt och alltid var fullbelagt, sa han. Jag fick min förklaring. Andarna hade bara kommit och berättat om det som hade hänt dem. Nattvakten frågade om jag ville ha ett nytt rum, men jag svarade att jag skulle ju bara sova så det gjorde inget om det var mörkt i rummet."

Han log ett sorgset leende och såg länge på henne innan han fortsatte prata. Hans leende hade gjort ont i henne, som om han med leendet ville säga henne mer än vad han kunde förmedla med ord.

"Jag gick upp till rummet igen. Samma proceduren upprepades med kläderna. Nattvakten hade lånat mig sin ficklampa och jag hittade i rummet med hjälp av den. Jag kröp ned i sängen och kände en otrolig lättnad när täcket slöt sig runt mig. Jag måste ha somnat genast, men det dröjde inte länge innan jag vaknade igen. Samma grupp människor stod vid fotändan och skrek DET BRINNER! DET BRINNER! Då såg jag det, ljuset. Det orange ljuset som böljade genom rummet och utanför fönstret. Jag slet av mig täcket och hoppade ur sängen. Träplankorna under mina fötter var heta och innan jag kom fram till bänken där väskan med mina kläder låg, rämnade golvet under mig och jag föll ned i lågorna."

Hon stirrade på honom, oförstående. Var det här ett skämt. Han sträckte ut handen och pekade mot tv:n som stått på medan de pratat. Ljudet hade varit nedskruvat, hon vände sig mot tv:n och såg hur brandmän bekämpade en brand. Hastigt vred hon upp ljudet och hörde en röst säga: "Trots att brandkåren var snabbt på plats gick inte det gamla hotellet att rädda. Elden hade ett våldsamt förlopp och polisen befarar att samtliga hotellgäster har omkommit i lågorna..."

"Men..." sa hon och vände sig om för att få en förklaring från sin man. Hade han suttit där och drivit med henne?

Hennes ögon vidgades och hon tog sig för bröstet när hon såg att den vita soffan var tom. Han var inte längre där. Men på platsen han hade suttit fanns svarta avtryck av en kropp, både på sätet och på ryggstödets vita tyg.

Kramisar Kim


Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker. Här kan du köpa mina böcker.http://kim-m-kimselius.blogspot.se/p/har-kan-du-kopa-kims-bocker.html